MINIESSÄ. Jag fick många tankar med mig på tåget hem från Gävle efter att ha lyssnat på ett symposium om den offentliga konsten och sett Alexander Vaindorfs mångbottnade utställning "I skuggan av monumentet" om Carl Milles örnskulptur framför köpcentrat Fältöversten i Stockholm.

Ett konstverk är alltid mycket mer än bara en utsmyckning

Varje konstverk som placeras eller utförs på ett torg, i en park, i ett köpcentrum, eller i ett bostadsområde påverkar med sin närvaro det offentliga rummet. Kanske inte så högljutt, men konsten finns ändå hela tiden där även om vi inte tänker på hur den används eller varför den ser ut som den gör.

Säger nånting om vår tid
Sedda i sitt sammanhang kan även skulpturer som inte vållat stor debatt, eller som utsatts för allt från skadegörelse till mer konstnärliga kommentarer, säga minst lika mycket om sin tid och om vår egen.

Som konstvetaren Jessica Sjöholm-Skrubbe konstaterade under arbetet med sin avhandling Skulptur i folkhemmet är en naken kvinnokropp en av de vanligaste skulpturerna i parker och på torg.

Utan att det orsakar någon insändarstorm står de fortfarande kvar och vittnar om en kvinnosyn som borde kännas främmande 2009.

Hotfulla skuggor
På samma sätt fick Alexander Vaindorf mig att verkligen börja se Carl Milles flygarmonument när han lät dess hotfulla skugga falla över Stadshusgården i centrala Gävle.

Frågan om vilka dagens beställare är och hur konstnärerna förhåller sig till alla olika aktörer som har makten att bestämma över vad som ska få ta plats har också varit ämnet för flera andra symposier de senaste månaderna.

Från Open Engagement på Marabouparken i Sundbyberg till det av European Cultural Foundation initierade "Mountains of butter, lakes of wine" på c/o Stockholms stadsteater via Absolut vodkas påkostade evenemang på Lydmar hotell har frågan om men även hur finanseringen påverkar konsten diskuterats flitigt.

Ett konkret exempel
Men det är först när diskussionen knyts till ett konkret konstverk som det kan bli riktigt intressant och leda till nya insikter.

Då skulle vi till exempel kunna börja diskutera vad den planerade på Stadsgårdskajen 2,75 m höga bronsskulptur "Torso" av Dan Wolgers egentligen vill ge för intryck på sin omgivning. För i "Torso" har konstnärens egen skalle dubblerats och sats ihop så att de spegelvända ögonen och öronen fått formen av ett kvinnokön.

Är det verkligen, som Stockholms stads konstansvarige Mårten Castenfors hävdar, ett spirituellt och dubbeltydig konstverk?

Om vi sedan börjar tala om hur ett konstverk används, som mötesplats eller som utsmyckning. Bör vi inte då fråga oss vad det egentligen säger om vårt samhälle?

För ingen kan väl längre tro att offentlig konst oavsett vem som beställt och utfört den skulle vara en helt oskyldig kultur- och samhällspolitisk verksamhet.

Thomas Olsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn