Var och en som haft en praktikant på sitt jobb vet att handledaren måste lägga ned tid och engagemang för att utbytet av praktiken ska bli av värde för eleven.
 

 

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins senaste påfund kallas Lyftet. Avsikten sägs vara att ordna praktik på mellan tre till sex månader för 130.000 långtidsarbetslösa och ungdomar inom stat och kommun, i en första etapp 40.000 personer. Men Lyftet är ett fiasko. Hittills har bara omkring 400 personer erbjudits en praktikplats.

Men arbetsmarknadsministern låter sig inte nedslås. Utan Arbetsförmedlingens vetskap har han beordrat statliga myndigheter att anställa praktikanter. Personalchefen vid Skatteverket fick nyligen ett brev från regeringen där hon ålades att ta emot 6.000 praktikanter under ett år.

Personalchefen trodde först det var ett dåligt skämt. Skatteverket har drygt 10.000 anställda. Att frigöra personal för att ta hand om 6.000 praktikanter är förstås inte möjligt, allrahelst som i reglerna sägs att praktikanterna inte får utföra riktiga jobb.

De anställda vid Skatteverket måste tro att regeringen blivit galen. De senaste två åren har Skatteverket rationaliserat bort 1.000 personer. De kvarvarande ska försöka hinna med ett jobb som blivit allt stressigare genom alla regelförändringar. Vi har till exempel numera sex olika skatteskalor för inkomstskatt, i stället för som tidigare en.

Dessutom har personalen ålagts den helt onödiga arbetsuppgiften att granska några hundratusen ansökningar om rut-bidrag. Varje ansökan, även om den bara gäller några hundra kronor, kräver ett särskilt beslut.

Regeringens Lyftsatsning är en skandal. Ett första villkor om den vill uppmuntra kommuner och myndigheter att anställa praktikanter är att man ser till det finns pengar att betala handledarna. Men de resurser regeringen skickar med räcker till högst två timmars handledning.

Behandlingen av de arbetslösa är skymflig. Med hot om att gå miste om 223– 680 kronor i arbetslöshetsersättning om dagen ska de tvingas på en praktik som i flertalet fall kommer att vara meningslös, då den varken kommer att ge kunskaper eller erfarenheter som är till nytta för dem.

Det är lätt att förstå regeringens desperation. Antalet öppet arbetslösa och undersysselsatta är i dag långt över 900 000 personer. Inte sedan de borgerliga regerade förra gången har så många stått utanför arbetsmarknaden. Då försökte regeringen dölja sitt misslyckande med vad som kallades ALU. I dag försöker man fiffla med statistiken genom att skyffla över de arbetslösa på praktikplatser som inte går att ordna.

De arbetslösa betraktas numera av regeringen som rättslösa. De kan utsättas för snart sagt vilka tvångsåtgärder som helst. Inom jobb- och utvecklingsgarantin erbjuds till exempel oseriösa arbetsgivare gratis arbetskraft, som tvingas arbeta hårt för några hundra kronor i aktivitetsstöd per dag, alltså till ersättning långt under avtalens minimilöner.

Om den arbetslöse vägrar att låta sig utnyttjas, riskerar denne att gå miste om aktivitetsstödet och tvingas då söka sig till kommunnens socialkontor som i sin tur kan tvinga på denne en annan underbetald syssla.

Lyftet är inget olycksfall i arbetet. Det är den logiska konsekvensen av regeringens havererade jobbpolitik.