Under de senaste två årtiondena har skett en dramatisk ökning av inkomstskillnaderna i Sverige visar LO-utredaren Anna Fransson i en  nyutkommen rapport.
 

 

Mellan 1991 och 2007 har den rikaste tiondelen av befolkningen ökat sin disponibla inkomst realt med nära 90 procent. Det är tre gånger så mycket som en medelinkomsttagare. Och det är sex gånger så mycket som den tiondel av hushållen som har lägst inkomst; för dem har den disponibla inkomsten bara ökat med 15 procent.

Uppgifterna i LO-rapporten är inte överraskande. Rapportens förtjänst är att den med hårda, odiskutabla fakta, visar att Sverige blivit ett allt mer ojämlikt land.

Man kan tycka att statistiska data av det här slaget borde oroa alla med en elementär känsla för rättvisa och alla som inser vikten av att även hushåll med små inkomster får del i standardutvecklingen.

Hånfullt
Men så ser man inte saken på borgerligt håll. I den borgerliga pressens avfärdas LO-rapporten med hånfulla fnysningar.

En typisk kommentar ges i Dagens Nyheter. Varför bråkar LO, frågar DN:s ledarskribent, när alla enligt rapporten trots allt har fått lite mer i inkomst. Att då ifrågasätta att de som tjänar allra mest har fått det väldigt mycket bättre än alla andra är enligt DN bara ett uttryck för avundsjuka.

Så har den välbeställda överklassen alltid försvarat sina privilegier. Föreställningen utgår från att ett samhälle alltid går framåt om den högst avlönade klassens inkomster växer snabbare än alla andras. Efter finanskrisens härjningar är märkligt att någon alls försöker sig på en sådan bortförklaring.

Framgångsrik samordning
I kronor räknat rör det sig om stora summor som de mest gynnade tillgodgjort sig. Enligt rapporten har den rikaste tiondelen ökat sin inkomster från 1991 fram till 2007 i snitt per hushållsmedlem med 160.000 kronor.

Och då är ändå inte ojämlikhetsskapande effekterna av alliansregeringens senaste skattesänkningar medräknade: sänkt förmögenhetsskatt och fastighetsskatt, ett generöst rot-avdrag som kan ge en skattereduktion om 100.000 kronor per hushåll.

Inkomstutvecklingen för förvärvsarbetande var under åren 2002 till 2007 god, med reallöneökningar om 3,3 procent per år. För LO-medlemmarna har de samordnade förhandlingarna varit framgångsrika; inkomstgapet till tjänstemännen har till och med minskat med några tiondelar.

Även under dessa år gröptes dock de sjukas och arbetslösas inkomster ur. År 2002 levde åtta procent av de sjuka, arbetslösa och förtidspensionerade under fattigdomsgränsen, definierad som en inkomst under 60 procent av medianinkomsten för samtliga. År 2007 hade antalet under fattigdomsgränsen fördubblats.

Fler faller under strecket
För de två senaste åren finns inga siffror. Men med tanke på den nu höga arbetslösheten och de långtgående försämringarna av a-kassa och sjukpeng är troligt att antalet personer under fattigdomsgränsen har fördubblats än en gång.

Bromsen i pensionssystemet i kombination med regeringens straffskatt på pensionärer medför också att ett ökande antal gamla kommer att hamna under  fattigdomsstrecket.

Fredrik Reinfeldt tror att alliansens dåliga opinionssiffror beror på att folket inte förstår regeringens politik. Sanningen är nog en annan: folket har bara alltför väl förstått vad den går ut på.