Är ett dåligt klimatavtal bättre än inget alls? Den frågan ställs på sin spets under det pågående klimatmötet i Köpenhamn. En del menar att när världens stora klimatbovar USA och Kina försöker smita från sitt ansvar är det bättre att avvakta med ett klimatavtal än att ge dem en frisedel för vad som under alla förhållanden är otillräckligt.
 

 

Synpunkten är berättigad. Köpenhamnsmötets uppgift måste bli att sätta press på USA och Kina att göra mer än vad de nu vill göra. Det är bättre att bordlägga frågan om juridiskt bindande klimatavtal tills USA och Kina är beredda till eftergifter. Det behöver inte betyda en tidsutdräkt om flera år. Redan om några månader hålls ett nytt klimatmöte i Bonn.

Diplomatiskt sett verkar det här vara den enda framkomliga vägen. Men diplomatin är långsam. Vi bör hålla i minnet, som påpekas allt oftare, att varje uppskov med effektiva åtgärder mot klimathotet innebär att gapet mellan vad naturvetarna anser vara nödvändigt och det politiska ledarskapet anser vara möjligt fortsätter att växa.

Begränsade kunskaper
Standardinvändningen är att naturvetarna överdriver klimathotets faror. Naturvetare, sägs det, har tagit miste förr. Invändningen går ut på att vi vet väldigt lite om vad som bestämmer klimatet på 40–50 års sikt och än mindre på ännu längre sikt.

Invändningen är korrekt i en mening. Våra kunskaper är begränsade. Men det är ingen ursäkt, enligt naturvetarna. Vad de säger är något annat. De hävdar för det första vad som redan är uppenbart – att varje Celsiusgrad global temperaturhöjning får dramatiska effekter på människors livsbetingelser – och för det andra att en accelererande av människan orsakad temperaturhöjning kan leda till att förutsättningarna för allt mänskligt liv upphör.

Moderna domedagsprofeter kan med åberopande av kosmos obeveklighet anse att människans öde är lika opåverkbart som för de dinosaurier som gick under i en klimatkatastrof för 65 miljoner år sedan. Normalt tänkande personer tycker förhoppningsvis att mänskligheten ska spjärna emot apokalypsen så länge det går. Vi är trots allt inte dinosaurier.

Marx storslagna prognos
Insikten att något måste göras finns hos de flesta regeringar. Men de flyr problemet. Vi behöver inte spekulera över vad som är en teoretisk maxnivå för mänskligt uthärdlig koldioxidhalt i atmosfären. Det räcker med att inse att vi är hotande nära denna nivå. Ju förr vi kommer igång med de begränsningar som måste göras, desto bättre. Vi kan aldrig ta i för mycket i början, men i bästa fall kan vi slå av på takten längre fram.

Upplysningens störste teknikoptimist, Karl Marx, skrev i en berömd bok att varje samhälles överlevnadsförmåga är ett resultat av människans uppfinningsrikedom och att inget samhälle försvinner innan alla dess produktiva krafter har utvecklats.

Han fortsatte med en storslagen prognos. Genom att alla nya samhällsordningarnas ”existens beror på att de har mognat fram i det gamla samhällets sköte … ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat ska det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är för handen eller åtminstone i sitt vardande.”

Krångligt språk? Visst, det är det. Hade Marx fel? Ja, kanske det.

Men det är ändå obändig framtidstro av detta slag som vi måste sätta vår lit till om vi ska bemästra klimathotet.