Svårt sjuka ska inte tvingas jobba. Intentionerna på den punkten är glasklara, förklarade socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson efter det att ett antal läkare inom cancervården protesterat mot att svårt cancersjuka patienter nu med de nya sjukskrivningsreglerna tvingas ut på arbetsmarknaden.

 

Sådär alldeles glasklart är det uppenbart inte att svårt sjuka ska få behålla sjukförsäkringen; artikelförfattarna anger flera exempel på att svårt cancersjuka kvinnor av Försäkringskassan fått beskedet att de inte längre är berättigade till ersättning, utan ska söka jobb. I ett av de återgivna exemplen arbetade kvinnan deltid på sin gamla arbetsplats som ett led i sin rehabilitering, men enligt Försäkringskassan räckte det inte; hon måste söka sig till något annat jobb som inte ställde större krav än att hon skulle kunna arbeta heltid.

Dock, efter att ha slagit fast det ”glasklara” förklarar socialförsäkringsministern att hon nu ska ge Försäkringskassan i uppdrag att se över hur reglerna tillämpas. Något som är svårt att tolka som något annat än att reglerna nog inte var så klara – eftersom de tydligen tillämpats fel.

Enligt lagen
Försäkringskassan anser sig dock, föga förvånande, ha följt de riktlinjer som anges i regeringspropositionen.  ”Enligt lagen ska vi efter 180 sjukdagar pröva personens arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden” säger en företrädare för Försäkringskassan till DN. Och det spelar ingen roll om sjukskrivningen bara är på deltid; prövningen ska göras lika fullt, och om kassan anser att personen genom att söka sig till något annat jobb skulle kunna arbeta heltid, så ska sjukersättningen dras in.

Företrädaren i fråga låter något grinig, och det kan man ha en viss förståelse för. För faktum är att hon har rätt; just så glasklara är nämligen reglerna. Efter 180 dagar ska arbetsförmågan prövas mot hela arbetsmarknaden.

Reglerna öppnar visserligen möjligheten till fortsatt sjukpenning, men den ska alltså först prövas av Försäkringskassan. Vilket är precis vad den har gjort i de fall som läkarna i artikeln beskriver, och beslutat att personerna i fråga har en restarbetsförmåga som i princip räcker för någon typ av arbete, någonstans på arbetsmarknaden.

Uttryckligt uppdrag
Riksdagsbeslutet har uttryckligen gett kassan detta uppdrag att tolka även svårt sjukas rätt till fortsatt sjukersättning. Och det underliggande budskapet är tydligt: huvudregeln är att folk ska ut på arbetsmarknaden (eller mera rakt på sak, de ska ut ur försäkringen). Fortsatt sjukersättning ska vara ett sparsamt undantag.

Så i den mån Försäkringskassan är rigorös i sina bedömningar är det något som följt ur de tydliga politiska signaler som skickats; folk ska inte leva på ”bidrag”. För alla kan få ett arbete, bara de vill och anstränger sig. Och det är myndigheternas sak att se till att folk anstränger sig. Inte att hjälpa dem att bli friska.

Så när socialförsäkringsministern nu säger att tillämpningen av reglerna ska ses över, så smiter hon från ansvaret. Tillämpningen följer ur den politiska hållningen till långvariga sjukskrivningar: de ska alltid misstänkas vara omotiverade, och prövas med denna misstänksamhet som grund.

 

Det hade varit fullt möjligt att ange utgångspunkterna för en återkommande omprövning av rätten till sjukersättning på andra sätt, exempelvis att efter 180 dagar pröva vilka åtgärder som med hänsyn till sjukdomstillståndet bäst gagnar patienten: fortsatt behandling och sjukskrivning, behandling i kombination med rehabilitering, behandling i kombination med deltid på den gamla arbetsplatsen, eller försök att hitta annat arbete än det man hittills haft. Att helt fyrkantigt slå fast att primäråtgärden ska vara att pröva om den sjuke, rent teoretisk, har kapacitet för någon sorts jobb har ingenting med vettig sjukvård eller vettig rehabilitering att göra.

 

Den primära utgångspunkten för vården och rehabiliteringen, och därmed för sjukförsäkringen, ska vara att patientens hälsotillstånd förbättras, och åtgärderna ska avpassas efter det. Inte efter att folk till varje pris, och så fort som möjligt, ska anmäla sig hos arbetsförmedlingen.

Felaktig föreställning
Hela förändringen av sjukförsäkringen är ett hafsverk. Den utgår från den felaktiga föreställningen att långa sjukskrivningar inte beror på att folk är sjuka utan på att ersättningarna är för generösa. Den bygger på den lika felaktiga föreställningen att det finns gott om jobb på arbetsmarknaden också för människor med begränsad och av sjukdom nedsatt arbetsförmåga (och arbetsgivare som vill anställa dem). Den förutsätter en rehabiliteringsorganisation som inte finns, och som regeringen inte heller anvisat resurser för att bygga upp.

Exakt samma hafsverk, med exakt samma felaktiga underbyggnad, har drabbat arbetsmarknadspolitiken. I ingetdera fallet har regeringen besvärat sig med att utreda frågan, undersöka komplikationerna och dra slutsatserna om den vettigaste organisationsformen och de mest effektiva åtgärderna för att minska långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivningar. Den har agerat utifrån ideologi, inte från verklighetsanalys. Slutresultatet är otrygghet och ekonomiska påfrestningar för sjuka och arbetslösa, ökade risker för godtycke i regeltillämpningen, en påtvingad förmyndarroll för försäkringskassans och arbetsförmedlingens tjänstemän – och ett gigantiskt slöseri med skattepengar, eftersom ingenting av allt detta fyller sitt syfte. Nämligen att göra folk friskare och mindre arbetslösa.

Anne-Marie Lindgren

Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja