Bild:

Att slippa lärlingstiden var ett starkt argument för att välja ETG-gymnasiet för Jonathan Iggander, Adam Jakobsson och Simon Hjalmarsson.
 

En försommardag 2003 satt Jonas Wallin från Elektrikerförbundet på läktaren i en mässhall i St Gallen i Schweiz tillsammans med Ulf Petterson från arbetsgivarorganisationen EIO. De var båda studieansvariga och hade rest till Schweiz för att se unga elektriker tävla om världsmästartiteln i Yrkes-VM.

Fack och arbetsgivare hade länge samarbetat för att få skolorna att förbättra gymnasieutbildningen för elektriker, men resultatet var klent. Branschens idéer, om bättre ämnesutbildning och mer praktiktid för att lärlingstiden skulle kunna ingå i själva gymnasieutbildningen, var svåra att genomföra i den tröga skolbyråkratin.

När Jonas Wallin såg ungdomarna göra avancerade elinstallationer i Schweiz fick han en idé.

– Egentligen borde vi starta en egen utbildning, en idéskola för att visa hur vi vill ha utbildningen, sa han till Ulf Pettersson.

Drygt sex år senare sitter Adam Jakobsson med sin bärbara dator i ett modernt klassrum i Nyköping. De stora fönstren släpper in så mycket ljus som den dimmiga höstdagen erbjuder.

– Skolan är nyrenoverad, känns fräsch och utbildningen är bra, säger han.

Han går sitt andra läsår på Elteknikbranschens gymnasium (ETG). Tillsammans med klasskompisarna Jonathan Iggander och Simon Hjalmarsson läser han elinstallatörsreglerna på skärmen och svarar på frågor. Övningarna är inte jätteroliga, men nödvändiga.

– Det som är roligast är praktiken, säger Jonathan och får medhåll av de andra.

Men de lägger till att även teorin är praktisk när de går genom den inglasade korridoren utanför klassrummet, passerar ett grupprum med förstaårselever och öppnar en massiv dörr för att visa vad de menar.

– Här har vi fru Olssons förråd, med en enkel inomhusbelysning.

Ett bås av plywoodskivor med proppskåp och två vägguttag gapar tomt mot raden av likadana bås på andra sidan gången.

– Först får vi rita ett schema för hur vi ska dra elen. Sedan väljer vi material och går hit och gör det.

När det är klart kommer läraren och kontrollerar att allt fungerar och är säkert draget innan eleverna får bocka av att de klarat installationen. Sedan ska materialet ner. Fru Olssons förråd blir herr Larssons yttertrappa och ännu ett steg bockas av.

– Det är jobbigare med utebelysning. Det är svårare att dra och allt måste vara helt tätt.

Adam pekar på en lysknapp i båset mittemot. För ett otränat öga ser den exakt likadan ut som fru Olssons, men eleverna måste ha stenkoll på skillnaderna. Om de klarar lärlingsprovet om ett och ett halvt år lämnar de skolan med yrkescertifikatet i handen.

Efter tre års gymnasiestudier kan de söka jobb som ettårs-montörer i stället för som lärlingar som deras studentkamrater på vanliga elprogram.

– Det är himla skönt att vi slipper lärlingstiden, säger Jonathan Iggander.
För honom och de flesta klasskompisarna var det ett viktigt argument när de valde skola, men Simon tycker att det också finns nackdelar.

– Visst är det skönt att slippa gå bredvid någon ett år och få sämre lön, men det kan också vara skönt att ha någon med sig det första året. Någon att fråga, för vi är ju ändå rätt nya när vi kommer ut.

Än så länge har de haft åtta veckors praktik ute på företag.  Totalt ska de vara ute mellan 18 och 22 veckor innan de tar studenten, varav några veckor görs under sommarloven. De är ute några veckor mer än eleverna på vanliga el-program, men lärlingstiden för att bli certifierad elektriker är 1 600 timmar efter studenten, vilket motsvarar ett år.

I stället för att räkna timmar har ETG tillsammans med fack och arbetsgivare bestämt konkreta mål för vad eleverna ska kunna och vilka installationer de ska ha gjort, antingen på praktiken eller i övningsbåsen, för att få sin certifiering. Utbildningen avslutas också med ett praktiskt lärlingsprov.

– Vanliga lärlingar kan i värsta fall ha spikat klamrar i 1 600 timmar. När våra elever får sina certifikat är det ett kvitto på att de har gått igenom det de behöver kunna, säger Göran Svarén som är rektor på ETG.

Certifieringen blir på så sätt ett kvalitetsbevis – och eleverna får därmed möjlighet att börja jobba som elektriker, vilket inte alls är säkert för andra elstudenter.

– I år är det ju rekordfå lärlingsplatser men även vanliga år är det runt en tredjedel av alla som blir utan när de går ut. För dem är det kört. De får ingen certifiering. 

Elva mil bort, på Elektrikernas förbundskontor vid LO-borgen i Stockholm, har Jonas Wallin stigit i graderna. Han är numera förbundsordförande och glad över att branschens frigymnasium är i gång, även om han själv vill kalla det idéskola.

– Vi startade ju inte skolan som en affärsidé för att tjäna pengar utan för att sprida våra idéer om utbildning, säger han.

Många skolor har visat intresse och varit på studiebesök på ETG. Men än så länge har ingen tagit efter branschens idé om att överge lärlingstiden och i stället införa mål för certifieringen. Jonas Wallin tror dock att det kommer.

– Skolfolk är praktiska och vill se att det fungerar först, men nu när vi satt ihop konceptet hoppas vi att det sprider sig, och helst att någon annan tar över hela utbildningen, säger han.

 

 

FAKTA / ETG-Gymnasiet
Elteknikbranschens gymnasium (ETG) ägs av Elbranschens utvecklings- och utbildningscenter. Det är en partsgemensam organisation som tillsammans med Nyköpings kommun håller fortbildningar för elektriker i hela landet.
ETG har en klass i varje årskurs. Totalt 78 elever går elprogrammet med inriktning elteknik på skolan. Förutom karaktärsämnen läser de kärnämnen och får högskolebehörighet.  Den första årskullen tar studenten i vår.