Foto: AXEL PETERSÉN
 

GUIDEN – KONSTNÄREN (1999). Jag skyndar ut från Nationalmuseum, högstadieklassen jag precis haft visning för står redan på trappan och en tjej frågar:

– Det här jobbet som du har, hur får man det?

Där blev jag glad! Jag svarar henne att ja, man läser konstvetenskap på universitetet, man gör det och det, sen fortsätter jag uppmuntrande:

– Du är intresserad av konst?

– Nej, men jag vill bli känd!

 

Alla vill bli stjärnor
Här blir jag road och lite uppgiven. Flicka lilla, har jag lust att säga, det här är fel väg att gå om du vill bli känd. Förresten, är det inte bra typiskt att alla vill bli stjärnor?

 

Men jag säger inget och till råga på allt blir jag glad.

 

Som om det vore ett självändamål eller en komplimang att vara känd. Om sanningen ska fram skulle jag också valt att vara erkänd, helst konstnär.

 

Men gör jag något åt min önskan?

 

Ouppnåeligt
Jag tragglar bara på i min guldkantade grottekvarn. För detta med kändisskap och konstnärsyrke ingår inte i kalkylen.

 

Det är så onåbart, ingen i släkten är det, och det fanns inte heller någon gymnasielinje som tydligt ledde in i kulturlivet.

 

Så var börjar man? Precis som tjejen inte hade någon aning om hur man får jobb på Nationalmuseum verkar jag inte ha hittat nycklarna till min himmel än.

 

Läs också: Konstnärsroller (1): Inledning.
Läs också: Konstnärsroller (3): Skribenten–Guiden.

Läs också: Konstnärsroller (4): Skribenten–Konstnären.

Magdalena Dziurlikowska
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn