Foto: BORIS ENGSTRÖM
 

RECENSION. Pansarkryssaren av Molly Johnson kom första gången ut 1955 – nu ger Modernista ut den igen, som klassiker. Det tackar jag för.

24 år ung debuterade järnbruksarbetardottern Molly Johnsson från Hofors, mitt i kalla kriget, med den här lilla romanen (den är på 70 sidor).

Hon hade växt upp bland sotfragmenten, hon visste hur det var.

Hon hade luktat modlösheten, svetten, slitet.

Hon hade känt uppgivenheten över det aldrig sinande järnet som tog livslusten ur folk.

Och hon ville ha det annorlunda!

Filmen gav idén
När hon sett Pansarkryssaren Potemkin, Eisensteins film om myteriet i tsarens Svartahavsflotta fick hon idén hur hon skulle börja.

Bottenslammet smackar och skvätter långt upp i träden när revolutionens spökskepp kommer plöjande på första sidan.

Alarna sopas med, björkarna knäcks, pansarkryssaren Potemkin är på väg upp till Grusviken i Bergsslagen, fullastad med myterister från 1905 års revolution i Ryssland.

Till Bahamas!
Men Johnsson låter det inte stanna vid den surrealistiska bilden. Hon åker raskt till Bahamas, och lyxhotellet ”Grandest”, där dollarmiljonären och svenskamerikanen Soolmans som just förvärvat merparten av järnbruket i Grusviken förlustar sig.

Hans rädsla vet inga gränser när den amerikanska flottan dyker upp och hälsningssaluterar.

Han låter sina livvakter sätta igång kulsprutorna, fjorton infödingar stryker med av bara farten.  

Varför kom den bort?
Att det här mästerverket legat dolt och glömt är förskräckligt. Men kanske inte så konstigt.

Att 1955 koppla ihop svenska arbetare med internationell storpolitik var inte alldeles rumsrent, inte i något politiskt läger.

När hon dessutom gör det med sådan schvung att kristallkronorna gungar och konungen börjar svettas kan man förstå varför boken inte genast sattes upp i alla fabriksmatsalar och bibliotek.

Krass verklighet
Molly Johnssons verklighet 1955 är så krass som bara den självupplevda kan vara.

När hon beskriver hur de som försöker tvätta sig rena efter skiftet gör det för att kunna ”rama in sina ansikten, i bildörrar, möblemang och tillställningar”, för annars syns de inte, annars är de ansiktslösa.

Då slungas jag åter till det sanitära på SSAB i Luleå på 80-talet.

Och när hon beskriver hur dånet från världsproduktionen, den tunga industrin – vapenindustrin – bedövar, kväljer och stänger in dem i verket i sina ”monotona cirkeltankar.”

Då kan jag inte annat än känna samma olust som jag kände på Scania fram till 2005.

Eftertankens kranka blekhet
Men det mest realistiska och verklighetsförankrade, och smärtsamma, är ändå konfrontationen mellan upproriskheten och eftertanken.

Rädslan för förändring som hindrar dem att bryta, som får dem att bli kvar fast de ville därifrån.

Som en av gubbarna säger:

”Jag är anställd här. Jag gör mitt jobb och får betalt, och så är det bra med det. Jag lägger mig inte i politiken. Den får herrarna sköta. Jag hämtar min avlöning och sköter mitt.”

Behov och intressen
Som slutkläm citerar Molly Johnson C.J.L. Almqvist.

”Därföre har blivit sagt, att arbetet ska vara klokt; men det är inte klokt, utan att vara gott; och det är inte gott, utan att hava sin upprinnelse ur kärleken till Gud och människorna.”

Efter närmare trettio år i industrin kan jag bara konstatera att jag aldrig träffat på någon produktion som organiserats efter arbetarnas behov. Det har alltid varit andra intressen som styrt.

Klassiker: Pansarkryssaren.
Författare: Molly Johnson.
Förlag: Modernista.

Maria Hamberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn