– Europas sista stora järnmalmsreserv ligger under myren, säger kommunalrådet Bengt Niska (S). ”Då förstår du att det här är ingen jävla lek. Att här byggs järnväg är viktigt för hela landet. Bild:

En kilometer från Pajala centrum står en vit ren på vägen. Den vrider sakta på huvudet, som om den lyssnade till vinden i de utblommade rallarrosorna. Skällan om halsen klingar när den till slut vänder ner över vägrenen med gungande kliv.

Stillheten är lika slående i korsningen mitt i Pajala. Denna förmiddag är anslagstavlan med affischer om bingo och Pingstförsamlingens tältmöte det främsta tecknet på liv.

Pajala, kommunen längst upp i Tornedalen, har tappat befolkning oavbrutet sedan 1954. Antalet invånare har fallit från 15.400 som mest till 6.429 förra året, och runt om i byarna flagnar de övergivna gårdarna.

Stämpling
De som stannat kvar har haft landets högsta arbetslöshet. De har stämplats som skoteråkande, bidragsberoende ungkarlar. Och blivit blåsta av lycksökarna som lovat nya jobb men stuckit så fort stödpengarna tagit slut.

Därför tvivlade Pajalaborna när ett okänt gruvbolag började borra ute på myrarna kring Kaunisvaara norr om tätorten. Visst finns där järnmalm, det har varit känt länge. Men LKAB dömde ju ut den på 1970-talet. LKAB grävde sig i stället djupare ner i Kirunagruvan, dit många Pajalabor har flyttat eller veckopendlar.
   
Men borriggarna tystnade inte. I Stora Sahavaara, Tapuli och Pellivuoma visar hundratals röda pinnar i terrängen var borrproverna har tagits. Och se – myrarna och kalhyggena dolde en ny framtid för Tornedalen.

Inte guld men järn
Det unga gruvbolaget, Northland Resources, hade hoppats på guld, men fann att det stora värdet låg i en enklare metall. 2003 hade Kina börjat efterfråga mer järn. 2007 köpte landet närmare hälften av världens järnproduktion, och på fem år steg järnmalmspriserna med 600 procent.

Det är något av väckelsepredikant över kommunalrådet Bengt Niska när han ser ut över det höstgula myrlandskapet och beskriver dagen då han insåg att Pajalas 50-åriga nedgång var slut.

– Den 8 februari 2007, en dag med 32 minusgrader, kom vändpunkten för ett hårt prövat folk. Då togs de första malmbitarna upp här i Stora Sahavaara. Vi har Europas sista stora reserv av järnmalm.

100 miljoner ton
Niclas Dahlström, informationsansvarig vid Northland Resources beskriver händelsen i mer vardagliga ordalag.

–Vi provbröt för att se hur bra produkter malmen kunde ge. Bolaget är noterat på börserna i Toronto, Oslo och Frankfurt, och det ställer höga krav på att våra fyndigheter verifieras. Resultatet var gott, vi satsade vidare.

I Stora Sahavaara har Northland Resources säkrat åtminstone 100 miljoner ton malm med hög järnhalt. Det kan visa sig vara betydligt mer, om malmkroppen fortsätter djupare än de 350 meter som bolaget har borrat.

Tillsammans med fyndigheterna i Tapuli och Pellivuoma på den svenska sidan gränsen och Hannukainen på den finska har bolaget malm för gruvdrift i minst 20 år framåt, troligen mer.

Visioner
Därmed är Bengt Niska säker. I stället för en långsam död ligger en fördubbling av Pajalas befolkning inom räckhåll. I kommunalrådets visioner breder nya bostäder i trä redan ut sig längs älvarna. Och inte nog med det.

– Vi ska skapa världens mest jämställda gruvsamhälle, dundrar Bengt Niska, nu i en ton som inte tål motsägelser. Och det ska bli miljövänligt. 40 nya vindsnurror kan förse gruvorna med el.

Niclas Dahlström bekräftar på sitt sakliga sätt att fler kvinnor höjer kvaliteten och gör det lättare att hitta duktigt folk, det vet man från andra gruvor. Att locka unga tjejer har därför högsta prioritet. Northland Resources har träffat Pajalas alla skolungdomar och förklarat att gruvjobb är välbetalda och inte tunga.

Försiktig revolution
Men Niclas Dahlström ser sig då och då tvungen att balansera kommunalrådets patos. Där Bengt Niska redan ser ett pelletsverk för sin inre syn säger Niclas Dahlström att ”egen pelletsproduktion inte är utesluten”. Och där politikern räknar nya jobb i tusental är företagets man mer försiktig. Efter en uppbyggnadsperiod, då några hundra anläggningsarbetare sliter i skift dygnet runt, kan behovet av arbetskraft i själva gruvorna och anrikningsverket stanna runt 500.

Men redan det vore en revolution. 500 jobb i gruvan betyder tre gånger så många i åkerier och schaktfirmor, bagerier och butiker, dagis och skolor. Det är nära nog en fördubbling av Pajalas arbetsmarknad.

Och sakta har de luttrade Pajalaborna börjat tro att någonting stort kan vara på gång. De tyder tecknen. En kvinna på byn talar om de många järnhaltiga meteoriterna i kommunen som ”himmelska markörer”. Hilding Björnström, från byn Käymäjärvi nära det tänkta gruvområdet, har sett rostigt vatten i sin skog och tror att där finns mer malm att upptäcka.

Verklighet
Hålet efter provbrytningen i Stora Sahavaara, som nu är fyllt av brungrönt vatten, gjorde gruvprojektet verkligt för pajalaborna. De kom i hundratal för att se malmkroppen, som avtecknar sig som ett mörkare parti i berget.

Men det avgörande beviset, tecknet som omvände tvivlarna, är att Northland Resources inte har begärt bidrag.

– Det brukar företag göra om de vill investera i Pajala, säger Kurt Lind, chef för Arbetsförmedlingen. Gruvbolaget har anställt folk rakt av. Riktiga jobb.

Över en kvarts miljard har bolaget satsat på provborrningar, analyser och annat, en siffra som de flesta i Pajala verkar känna till.

–Det blir en gruva. Inte en chans att någon skulle skjuta till så mycket  egna pengar annars, säger Andreas Finnholm, en av tjugotalet personer som redan har fått jobb på Northland Resources lager för borrkärnor.

Risktagare
Runt om i byarna följer entreprenörerna allt gruvbolaget gör.

– Jag har fem anställda. Den dag gruvan blir verklighet fördubblar jag det, lovar Per–Arne Ylipää, som driver Lapland River Hotel.

Andra har redan tagit risken och börjat investera. I byn Aareavaara vid Muonio älv har en före detta LKAB-arbetare byggt en fiskecamp för de nya gruvarbetarna.

Tvivlen må ha varit starka i starten, men nu börjar skeptikerna bli svåra att hitta. Till och med Muonio sameby har ställt sig positiv, trots att gruvorna och malmtransporterna hamnar mitt i renarnas sommarbetesland.

– Vi har valt att inte motarbeta gruvbrytningen, utan vara med och styra hur marken används, säger ordföranden Tomas Sevä.

Lika fullt fattas en avgörande förutsättning för att gruvplanerna ska bli verklighet. Utan bra transporter är malmen bara gråberg.

Absolut bäst är att utnyttja den finska järnvägen från Äkäsjokisuu, alternativt från Kolari, ner till hamnen i Kemi. Men det förutsätter 15 till 25 kilometer ny järnväg från de svenska gruvorna över till Finland. Banverket och dess finska motsvarighet undersöker som bäst hur den kan byggas och finansieras. Men hur den ska kunna bli klar på tre år mot normala tio är ovisst.

Det har hänt förr att högtflygande planer för Norrbotten har kraschlandat. Finanskris, sänkta malmpriser, miljöproblem – var en fallgrop kan dölja sig vet vi först i efterhand.

Men Pajalaborna tycks ha bestämt sig. 2013 ska malmtågen rulla söderut, flyttlassen mot norr. Det är nu eller aldrig.

FAKTA / Tidsplan för malmbrytningen
2004. Kina behöver stora mängder järnmalm. Nybildade gruvbolaget Northland Resources provborrar i Pajala.
2007. Provbrytning av järnmalm i Stora Sahavaara.
2009. Northland Resources får tillstånd att bryta malmen. Miljöansökan för gruvor skickas in. Den behandlas av Gränsälvskommissionen, en svensk-finsk myndighet.
2010. Miljötillstånd beviljas. Första gruvan börjar byggas i Tapuli.
2012. Produktionen startar. I ett anrikningsverk söder om Tapuli framställs järnmalmskoncentrat som säljs till bland annat Bahrain.
2013. Järnväg med finsk spårvidd går från gruvorna i Pajala över Torneälven och ansluter till den finska järnvägen till utskeppningshamnen i Kemi.

FAKTA / Pajala
• En invånare per kvadratkilometer.
• Lägst medelinkomst i Sverige.
• 47% kvinnor och 53% män, den skevaste könsfördelningen av alla svenska kommuner. Tre av fyra arbetssökande är män.
• Barnen har fler syskon än i någon annan kommun. Inte minst bland laestadianerna är stora familjer vanliga.