Bild:

Elias Markewärn (i mitten) kommer ofta till Ny Gemenskap för att äta och umgås. Hans åsikt är att samhället bytt ut ordet solidaritet mot soliditet, och han tror att vi snart får se fler fattiga i Sverige samtidigt som allt fler kommer att tjäna pengar dem.
 

Bakom järngrindarna vid en gata mitt i Stockholm existerar ett samhälle i sig.

Till vänster inne på gården är det ständig rörelse, och samtalsämnena växlar så fort en ny person ansluter. Alla här talar svenska.

Till höger är det mer lågmält. Några sover. Andra stirrar ut i intet. De flesta som småpratar gör det på rumänska.

Hos föreningen Ny gemenskap kan alla som behöver äta billigt, sova av sig en hemlös natt på en brits, duscha, gå på toaletten eller bara träffa kompisar. Främst är det bostadslösa, missbrukare och människor med psykiska diagnoser som kommer hit.

Gemenskap
Men i en enkät som gjordes tidigare i år svarade cirka 40 procent av gästerna att de fortfarande har bostad, och kom hit för gemenskap eller för att de inte hade råd att gå någon annanstans. Stadsmissionsgården, en annan dagverksamhet för utsatta, gjorde en liknande undersökning. Där svarade cirka 30 procent samma sak.

– Det handlar om psykiskt sjuka och nyfattiga, främst pensionärer. Där märkte vi en ökning under hösten. Pensionärer är kanske inte direkt drabbade av krisen men indirekt när familjemedlemmar förlorar jobben och inte kan stötta längre, säger Anna Johansson, enhetschef på Stadsmissionsgården.

Där blev trycket så hårt att man i mars beslutade att införa besökskort. Nu är verksamheten bara till för de allra mest utsatta.

– Det blev helt enkelt för långa köer och maten tog slut, säger Anna Johansson.

De som fortfarande kommer, men har boende, länkas i dag till andra verksamheter. Ny gemenskap till exempel.

Stammis
Till vänster på gården sitter stammisen Elias Markewärn. Han är 63 år och pendlar in till stan från hyresrätten i Nynäshamn varje dag. Tidigare har han jobbat inom hemtjänst, på sjön, som ställningsbyggare och tio år inom Verdandi – en social del av arbetarrörelsen. Efter att ha betalt hyra och SL-kortet har han cirka 3.000 kronor kvar av sin pension.

– Man får inte mycket ATP för barnarbete, säger han.

Han syftar på allt arbete han gjort i olika fosterfamiljer och på institutioner sedan han omhändertogs som åttaåring. Hans två småsystrar omhändertogs också och en av dem dog när hon var 17 och försökte rymma från ett fosterhem. Den andra är tillsammans med Elias Markewärn i dag starkt engagerad i föreningen Samhällets styvbarn, som kräver ersättning för vanvård och övergrepp i barndomen.

– Vad jag kunnat läsa mig till var fattiga föräldrar den främsta anledningen till att vi blev omhändertagna, säger han.

Finns det fattiga i Sverige i dag?

– Visst har vi det fortfarande ganska bra materiellt sätt. Men sakta, sakta är vi på väg mot ett Sverige före 60-talet med nygamla grupper av fattiga. När a-kassorna slår ut folk som vänder sig till socialen, som också slår ut folk, då återstår en sak – fattigdom. Privata initiativ som soppkök och behandlingshem kommer att bli en väldigt lukrativ bransch framöver, säger Elias Markewärn.

Husvagnsdröm
Strax bakom honom har Hannu Boren slagit sig ner för en rökpaus. Han är 54 år och sover sedan drygt ett år ute. Tidigare bodde han i husvagn, men fukt- och mögelskador tog över och vagnen var bara att kassera. Han drömmer om en ny.

– Jag kollar en hel del. Det är viktigt att den är fräsch. Jag tänkte att man kan hyra, men en vagn kostar minst 3.000 kronor i månaden och platsen kostar också. Så mycket tror jag inte att socialen står för.

Han får knappa 3.600 kronor i socialbidrag i månaden. SL-kort får han inte. Tidigare ingick det i bidraget, men kortet villkorades 2007. Om samhället ska betala hans resor måste Hannu Boren visa sig vilja ha ett arbete och besöka arbetsförmedlingen.

– Men vad ska en sådan som jag dit att göra? frågar han sig.

Socialbidrag är ganska nytt för Hannu Boren. Tidigare plockade han burkar och flaskor. Och ett tag sålde han hemlösas tidning i Stockholm, Situation Sthlm. Men den vill han inte sälja mer.

– Jag frågade om vi åtminstone kunde betala en liten del i skatt för det vi tjänade. Så att man har något skydd när man blir gammal eller sjuk. Det hade känts lite lugnare. Men det var tydligen omöjligt. Många här inne har bara jobbat svart, och får nog väldigt lite i pension.

Hannu Boren har rökt klart och går för att hämta sin inlåsta väska med kläder, sovsäck och mobilladdare.

Till höger på gården sitter Vasile Luigi. Han är 35 år och lämnade livet som rom i Rumänien för att söka lyckan, eller åtminstone arbete, i Europa.

Efter tre månader på olika bussar hamnade han här. Nu har det gått åtta månader.

I början bodde han i en container. Nu har personalen vid Klara kyrka hjälpt honom med bostad och svenskundervisning. Han kommer ofta hit för att äta, och hans enda inkomst är att sälja Situation Sthlm.

– Det går väl så där, säger han. Jag gick till arbetsförmedlingen när jag kom. De var avvaktande och sa att jag inte kunde svenska. Nu kan jag det och har gått tillbaka, men de säger bara vänta, vänta eller så sitter de i möten, möten, möten.

Vasile Luigi vill gärna prata om sin situation.

Det är ovanligt, berättar Nina Lundvall som är föreningsassistent på Ny gemenskap. Personalen här har ofta svårt att kommunicera med EU-medborgare som kommer hit för att arbeta. Dels talar man sällan samma språk. Dels är EU-arbetarna ofta är här en kort tid för att sedan plötsligt försvinna.

Förtroende hinner aldrig formas.
 
– Vi kan inte göra så mycket för den här gruppen. Vi kontaktar kommunen som hänvisar till ambassaden som inte gör någonting, säger hon.

Polisen har varit här och visat upp foton på ledare för olika ligor som sysslar med människosmuggling för olika syften. Men Nina Lundvall och hennes arbetskamrater har inte känt igen någon av sina gäster.

– Vi tror snarare att de som kommer hit blir utnyttjade på något sätt. Många tror att de skulle få jobb här, i stället hamnar de ofta i hemlöshet.

Vasile Luigi tycker ändå att livet är bättre i Sverige. Han säger att det vore omöjligt för honom att återvända till Rumänien, av både politiska skäl och familjeskäl.

– Jag har ju rätt att vara och arbeta här, säger han. Det går inte så bra just nu men Gud fixar det.
 
När vi skiljs åt vill han inte släppa min hand.

– Du har kontakter, du kan fixa något jobb. Vad som helst. Vad som helst!