RECENSION. Andra delen av Kjell Östbergs stora biografi över Olof Palme behandlar tiden från 1969, när Palme efterträder Tage Erlander som partiledare och statsminister.

Titeln, När vinden vände, syftar på att den medvind som Palme hade haft under sina tidigare år, praktiskt taget omedelbart efter valet och övertagandet av statsministerposten förbyts i en inte sällan besvärande motvind.

Bara någon månad senare inleds gruvstrejken i Norrbotten, och det tidiga 1970-talet präglas av ekonomiska kriser, vikande stöd från grupper som kulturarbetarna och brutna relationer till ett centerparti som under Thorbjörn Fälldins ledning förenar sig med en borgerlighet som den tidigare tagit avstånd från.

Kärnkraftsdebatten blir svårhanterlig, inte minst därför att den hotar socialdemokratin både från höger och vänster.

Den s k IB-affären som avslöjade att det socialdemokratiska partiet bedrev egen underrättel-severksamhet skadade tilltron till både Palme och partiet, Geijeraffären som handlade om en justitieministers relation till prostituerade var en besvärande skandal, och valnederlaget 1976 då Sverige efter 44 års praktiskt taget oavbrutet socialdemokratiska ledarskap blev borgerligt styrt är bara några av exemplen.

Makalösa reformer
Och i realiteten, hävdar Östberg, kom vinden aldrig mera att ge Palme stöd.

Trots detta lyckas han under sina första sju år genomföra ett makalöst reformprogram på en rad områden, inte minst när det gäller jämställdhet och arbetsliv.

Dessa och andra reformer förändrade och påverkade samhälls- och människosyn långt in i en borgerlighet som aldrig skulle rösta socialdemokratiskt, och det förklarar varför de inte kunde inkasseras som en socialdemokratisk framgång inför valet 1976.

Det är en slutsats jag drar när jag läser Östberg.

Östberg har skrivit en biografi som tydliggör Palmes storhet just genom att så öppet redovisa en rad tillkortakommanden.

Palme behöll hela tiden sin starka ställning.

Politik inte marknadsföring
Palme skildras insiktsfullt i olika perspektiv. Att han politiskt inte alldeles enkelt placeras in i partiets höger-vänsterskala får en övertygande analys. Samtidigt som Palmes demokratisyn är reformistens, bland annat redovisas hans bestämda avvisande av direktdemokratin som ideal till förmån för den tröga folkrörelsemodellen, är han anhängare av en marknadsekonomi som bäst beskrivs som blandekonomi.

Palmes tävlingsinstinkt och otålighet som inte sällan skapade problem för dem som arbetade nära honom får sin belysning i omsorgsfullt valda citat. Överhuvudtaget förtjänar författaren beröm för att inte gödsla med citat utan välja just sådana som har relevans för de resonemang som förs.

Internationalisten Palme tar stor plats i boken, och det är tjugotre år efter hans död nyttig läsning, inte minst för de många som idag tror att internationalism är en fråga om att synliggöra Sverige i omvärlden.

För Palme var Sverige inte ett varumärke, politiken inte marknadsföring, och politikern sålde inte sina tjänster. Han såg sina medmänniskor som ansvarstagande medborgare.

Kärnkraften
Att Palme upplevde valnederlaget som förnedrande var naturligt, och hans upprördhet över Fälldins svek i kärnkraftsfrågan var välmotiverad.

Fälldin hade ju satt sin heder i pant för att inte gå med på någon laddning av nya kärnkraft-verk. Att hans borgerliga kolleger i sin tur svek honom mildrar inte omdömet.

Jag erinrar mig att moderatledaren Gösta Bohman i sina memoarer utan omsvep förklarar att han för sin del inte först underställde förslaget till regeringsförklaring i kärnkraftsfrågan sina egna partivänner utan en helt annan person, nämligen industrikapitalets främste företrädare Curt Nicolin. När denne nickat bifall fick den moderata riksdagsgruppen se förslaget.

Internationellt anseende
Palmes ställning både i Sverige och internationellt var enastående.

En som på många sätt sågs som Palmes hårdaste motståndare i Vietnamfrågan, USA:s  utri-kesminister Henry Kissinger, besökte Palme i Sverige våren 1976 vilket bekräftar den bety-delse Palme tillmättes.

Att ledarna i de afrikanska stater som befriats från sina koloniala herrar såg Palme som nära vän och inte bara som representant för en vänskapligt sinnad nation framgår också av Östbergs bok.

Vilja, inte handla
Retorikern Palme får självfallet stor plats i boken.

Ingen som någon gång hörde honom kunde undgå att fångas av hans skicklighet att bygga upp ett tal, av hans förmåga att förena faktarik bakgrund med känslomässigt engagemang, eller av hans precisa språkbehandling som lyfte fram ord och bilder som alltid hade relevans.

Inte minst det senare förtjänar att understrykas.

När Palme säger att ”Politik är att vilja” är det just viljeakten han betonar, inte beslutspotensen som många trodde.

Vilja antyder fortsättning, utveckling.

När Göran Persson lite mästrande omformulerar tesen till ”Politik är att handla” behövs ing-endera. Vad göras skall är redan gjort.

I detta stycke har vi inte förrän nyligen fått en internationell politiker, Obama, som på samma uppfordrande sätt som Palme i sin retorik söker engagera medborgarna i samhällsbygget i stället för att åta sig att leverera tjänster till dem.

Borgs väderleksrapporter
Just i dessa dagar kan man jämföra Palmes retoriska anslag med det som finansministern Anders Borg, med viss framgång, det medges, använder sig av.

Den senare beskriver alltid de politiska utmaningarna som väderleksfenomen. Kraftig blåst, storm, vargavinter – vi har alla hört dem.

Borg är i detta stycke inte ens väderleksrapportör, han förutser ingen väderlek, han är en som står i hållplatsens regnskydd, berättar hur uselt vädret är därute och hoppas att bussen ska komma snart.

Så hade Palme aldrig beskrivit sin roll som politiker.

Och detta fenomen, att politiken inte längre ses som en skapande kraft i samhällsbygget, är något som Östberg också noterar när han konstaterar att marknad och privatekonomi numera tagit över stora delar av den arena där politiken tidigare hade en central plats.

En till bok behövs
I boken ges också utrymme för en redogörelse för mordet på Palme och om Palmehatet.

Bland bilderna finns det beryktade nidporträttet av Palme som hade formen av en piltavla som främst moderata ungdomar brukade kasta pil på.

Det är kanske just de ungdomarna som idag är Sverigedemokrater?

En brist i boken är att den uppenbara spänning mellan Kjell Olof Feldt och Palme som i varje fall jag upplevde inte behandlas närmare.

I ett samtal vände sig Harry Schein mot min uppfattning med orden ”Kjell Olof gillade Olof, men ogillade hans politik. Genom mordet förlorade han Olof men fick behålla hans politik”.

Just det yttrandet antyder spänningar som hade behövt en djupare genomgång. Men dem får vi kanske läsa om i nästa bok av Östberg.

Biografi: När vinden vände. Palme 1969–1986.
Författare: Kjell Östberg.
Förlag: Leopard.

Bengt Göransson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn