En majoritet av LO- och TCO-förbundens medlemmar anser att samhället styrs av ett gynnat fåtal som främst ser till egna intressen. Det framgår när samhällsvetare ställer frågan: ”Allmänt sett, anser du att Sverige främst styrs av några få stora intressen som verkar för sitt eget bästa eller anser du att landet styrs med utgångspunkt om allas bästa?”

Svaren är djupt oroande för alla som tror på verklig demokrati. Sammantaget anser så mycket som 59 procent av svenskarna att samhället främst styrs av ett fåtal som ser till egna intressen. Och misstron är allra starkast bland LO-förbundens medlemmar.

Reaktionen mot bonusar och orättfärdiga pensionsavtal är inte en personfråga; det bakomliggande problemet är en djup demokratisk förtroendeklyfta. Vem har egentligen makten i samhället – och hur utnyttjar makthavarna sin makt?

Undersökningen är inte ny, den redovisas i Thorleif Petterssons uppsats i Agoras årsbok 2002. Men allt talar för att det uppmätta misstroendet snarast skulle vara högre om samma fråga ställdes i dag. Den här förtroendeklyftan hjälper oss att förstå varför vreden över bonusarna och pensionsavsättningarna blir så stark. Medlemmarna i LO och TCO tycker sig se en styrande maktelit som gynnar sig själva. Det är bara i Sacogrupperna, som själva befinner sig närmare makteliten, som en majoritet svarar att samhället styrs till allas bästa.

Grundproblemet detsamma
Precis samma bild av samhällets maktordning gav LO-medlemmarnas samtalsgrupper under LO:s Rättviseutredning på 1990-talet. Medlemmarna var upprörda över bristen på eget inflytande över hur arbetet organiserades, över mygel och svågerpolitik i kommunen och de ansåg att en maktelit i samhället styrde och ställde över huvudet på ”vanligt folk”. Då var det gynnsamma ”fallskärmsavtal” som väckte särskild vrede, och LO:s dåvarande ordförande Stig Malm fick kritiken över sig. Men grundproblemet – förtroendeklyftan – är detsamma nu som då.

Och facket fick förvisso sin släng av sleven även i rättvisegruppernas samtalsprotokoll. ”Facket är som en latrin, största skitarna högst upp”, deklarerade en grupp fackliga ungdomar i Västerbotten, glada över chansen att få vara lite provokativa. Andra var mer resonerande men många tyckte att förtroendeklyftan hade ökat mellan fackliga ombudsmän och förtroendevalda och vanliga medlemmar. De många gruppernas samtal gav en mångskiftande och lärorik bild, präglad av stark kritik av de styrandes maktfullkomlighet och dolda förmåner. Maktens hierarkier syns bäst nerifrån; trädets stam och grenar avtecknar sig mot himlen när de betraktas från marken.

Medan Rättviseutredningen pågick tog många fackliga ledare till sig budskapet och Wanja Lundby-Wedin, då andra ordförande, var en av de drivande i den processen. Men det händer alltför lätt att den egna rörelsens kritik sorteras undan eller glöms bort.

Ingen självkritik
När Bertil Jonsson, som efterträdde Stig Malm som LO:s ordförande, skulle presentera Rättviseutredningens resultat för LO-kongressen 1996, tvättade ett par nitiska talskrivare bort vartenda ord av självkritik ur det skrivna manuset.

I den här motsättningen mellan makteliterna och vanligt folk, som både Thorleif Petterssons undersökning och LO:s Rättviseutredning så tydligt påvisar, måste de fackliga ledarnas position vara glasklar. Visst ska facket sluta avtal och sälja arbetsfred, om man får något i utbyte, visst ska man gå in i styrelser för att bevaka löntagarnas intressen. Och visst behöver man ingångar till att påverka den politiska arenan.

Faran uppstår om fackliga ledare helt förknippar sin självbild med ”samförståndsandan” och dess institutioner eller med lojaliteten till ett politiskt parti. Balansakten är förvisso inte alltid enkel. Men om inte tyngdpunkten på medlemmarnas sida är tydlig, riskerar man att glida ner i spagat.

Nya frågor
Klyftorna i lön och välfärd växer i Sverige sedan 25 år tillbaka – förmodligen även klyftan mellan makteliterna och ”vanligt folk”, men det undersöks mera sällan.

Dagens kris ställer nya frågor om vilka intressen som styr samhället. Vilka har dragit nytta av spekulationsekonomin och vilka ska nu betala priset? Hur pass fristående är politikerna från den ekonomiska makteliten?

Maktfrågorna i dagens Sverige kräver kritisk genomlysning, men vem vill ha en ny maktutredning – makteliten?

LO borde gå i spetsen för en ny granskning nerifrån. Och den ska då givetvis även omfatta fackets egen roll och hierarkierna i den fackliga organisationen.


Ingemar Lindberg
F d LO-utredare