Extra presskonferens på European Social Forum i Malmö. Susan George analyserar den internationella bankkrisen, dess orsaker och möjligheter.

Bankerna har börjat handla med skulder, varav en biffig del saknar täckning. Nu måste de räddas med statliga pengar.

Hennes (och Attacs) förslag är att dessa jättesummor ska återbetalas på lång sikt i form av billiga lån till investeringar i hållbar miljö.
Slagordet anknyter till Roosevelt: A green new deal.

Trovärdighet i lekmannaposition
Men en sak frapperar: Mitt i all sin säkra auktoritet framhäver Susan George flera gånger att hon inte är ekonom (däremot statsvetare).

Det ökar med andra ord trovärdigheten att inte vara expert.

En annan markering som återkommer två gånger är hennes nationalitet: född i USA men numera fransk medborgare.

Det är då inte bara en privatupplysning.

Det handlar om en nödvändig exilposition.

Förändring utifrån
Den insikten är en av dem jag tar med mig från ESF: att den politik som kan förändra befinner sig utanför.

”Jag är ingen ekonom.” Därför kan hon uttala sig etiskt-politiskt om ekonomiska spörsmål och deras konsekvenser,

Om doktorn som ska operera en framhåller att han inte är kirurg, kanske till och med att han inte ens är läkare, då känner man sig inte i så trygga händer.

Så vad är skillnaden?

Att det är ekonomerna som har överskridit sin kompetens genom att börja ägna sig åt politik, genom att ta över politiken.

Jag känner flera helt pålitliga, helt politiska ekonomer på olika platser innanför och utanför makten. Så det är inte själva yrket det är fel på.

Men frågan är om inte de också skulle behöva inleda sina utsagor med ett ”Jag är ingen ekonom”, åtminstone så länge det handlar om att vilja förändra världen.

Man fick lust att kalla dit Wigforss så att han skulle kunna säga: ”Jag är heller ingen ekonom, jag är docent i dialektforskning.”