”Nya tider kräver gamla kollektivavtal”
När Almegas vd Jonas Milton i LO-Tidningen (nr 21/08) ondgör sig över de normerande kollektivavtalen i tjänstesektorn undrar man om han har slutat tänka eller helt enkelt vill förvandla de branscher han företräder till renodlade slagfält för lönedumpning.
För i själva verket är ju den nya tjänstesektorn i större behov av normerande kollektivavtal än industrin. I industrin är i allmänhet kapitalkostnaderna så höga att lönekostnaderna inte spelar så stor roll. Därför har exempelvis gruvarbetare kunnat kosta på sig sifferlösa avtal medan pappersarbetare kan säkra det mesta av sina anställningsvillkor lokalt. En kombination av facklig styrka, hög lönsamhet och hög teknisk nivå på verksamheten kan säkra en god standard för de arbetande utan de normerande centraldirektiv som Jonas Milton vill få bort ur tjänstesektorn.
Tvärt emot Milton
I de många tjänstesektorerna är det däremot inte sällan precis tvärt om. Där utgör lönekostnaderna ofta en helt dominerande andel av företagens totala kostnader och de konkurrerar dessutom hårt på avreglerade marknader som domineras av små eller medelstora företag.
Om de företagen fick den av Jonas Milton efterlysta rätten att anpassa sina lönekostnader efter hur ekonomin råkar utvecklas i enskilda företag skulle konkurrensen mellan exempelvis städföretag eller bevakningsföretag, för att ta ett par exempel ur Almegas medlemsgrupper, snart utvecklas till ett slags SM i konsten att sänka löner. Den fördel som ett företag tillskansar sig genom lägre lönekostnader skulle snabbt leda till kris i andra företag som i sin tur åberopar underskotten som skäl att sänka lönerna ytterligare några steg.
Så om det någonsin varit befogat med krav på normerande löner är det just nu – och i just den sektor som Jonas Milton vill se undantagen från normering. Det är dock en normering av minimilönerna vi talar om. Naturligtvis kan arbetsgivarna betala hur mycket de vill om de nu vill vara ”flexibla”. Det samma gäller naturligtvis för kritiken mot att sätta ”märke”, det vill säga att skapa en normerande utgångspunkt för hela arbetsmarknaden. Även här gäller att tjänstesektorn måste ha rätt att följa den allmänna löneutvecklingen via det ansvarsfulla minimum som märket ska säkerställa.
Samverkan kräver respekt
Man skulle ha kunnat avfärda Jonas Miltons märkligheter som allmänt prat om det inte hade varit för att han och Almega ingår i det partsgemensamma och viktiga arbetet i ”Tjänstesektorn i samverkan”. Där arbetar tolv fack och arbetsgivarorganisationer gemensamt för att förbättra villkoren för såväl företag som anställda. Själva förutsättningen för det arbetet är respekt för kollektivavtalen och den svenska modellen.
Nu driver Jonas Milton helt andra teser. Om de tankegångarna får något som helst genomslag i arbetet i ”Tjänstesektorn i samverkan” kommer åtminstone Transport att ompröva sitt arbete i den konstellationen.
Läs också: debattartikeln ”Så kan vi rädda den svenska modellen”, 12/6 2008
MartinViredius
3:e vice ordförande i Transport
