HJÄRNAN. I en krönika som handlade om sambandet mellan nerskärningarna och kraven på vetenskaplighet, ”evidens”, inom psykiatrin (LO-tidningen den 4 april) luftade jag en besvikelse över boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt; att den inte fångade sambandet mellan psyke, samhälle och hjärna.

Min kritik blev kortfattad, och jag har ombetts att komma med förtydliganden.

Gärna, eftersom Gerhardt verkligen gör en viktig poäng. Nämligen att både psykisk och fysisk ohälsa under vuxenåren ofta kan kopplas till försumlig omvårdnad under den allra första spädbarnstiden.

Den sociala hjärnan
Det visar Gerhardt utförligt utifrån sin erfarenhet som barnterapeut. Hon behöver egentligen inte hjärnan för att hävda att en nyfödd vars omgivning mankerar (t ex en ensamstående och deprimerad mamma) lider ett stort avbräck i sin utveckling och blir betydligt sämre rustad för att klara av livet på högre stadier.

Personlighetsstörningar och psykoser behöver inte vara genetiskt betingade (så som dagens medicinskt inriktade psykiatri gärna vill förutsätta), utan kan bottna i tidiga kränkningar och försummelser.

Den poängen tar Gerhardt fram så övertygande att jag verkligen vill instämma i förlagets förhoppning om att boken ska nå fram till beslutande politiker och få dem att fatta att psykisk sjukdom uppstår, utvecklas och levs i ett socialt sammanhang – i förlängningen att psykisk misär i mångt och mycket är en klassfråga.

Cortex och kortisol
Men mina invändningar handlar om hur lättvindigt Gerhardt begivit sig in i neurologin för att hämta anslående argument. Som om psykoterapin inte vore fin nog för att kunna göra sin röst hörd! Och så är det ju tyvärr på många ställen.

Litteraturlistan är diger, men egentligen vilar det neurologiska resonemanget på två ben: mätningar av stresshormonet kortisol och insikten att främre delen av hjärnbarken utvecklas i samspel med den primära omgivningen.

I övrigt beaktas knappt hjärnans vidunderliga komplexitet. Ett enda hormon och ett enda (i och för sig viktigt) anatomiskt område fokuseras – och mytologiseras. Resten hamnar i skugga.

Alltför bokstavligt
Problemet med stresshormonet kortisol är att det är så grundläggande att det är svårt att avgöra vad höga eller låga halter egentligen betyder i det enskilda fallet. Orsakssammanhangen är mycket mer komplexa.

I synnerhet kan man inte så bokstavligt som Gerhardt uppfatta kortisol som ett gift som fräter sönder hjärnan. En stressreaktion rymmer så många fler komponenter, och kortisolet hamnar i förgrunden därför att det är så lättkollat.

Det är som att mäta brottsstatistiken utifrån antalet polisutryckningar med blåljus och sen övergå till att uppfatta blåljuset som att det är det som skapar kriminaliteten.

Alltför drastiskt
Ett likartat problem uppstår tack vare fokuseringen på ”orbitofrontala cortex”, en del av hjärnbarken strax framför tinningen.

Visst, det är ett område som är inblandat i socialt samspel och impulshämning, och som statistiskt sett tenderar att vara underutvecklat vid diverse psykiska sjukdomar.
Och visst, det är ett av de områden som bildas efter födseln och därvid behöver ett gott samspel med föräldrarna: övergrepp eller försummelse kan leda till underutveckling (även om den återkommande referensen till ”svarta hål” på bilder av rumänska barnhemsbarns hjärnor känns på tok för drastisk).

Samverkande mångfald
Men Gerhardt övervärderar detta enda område i hjärnan och låter det spela en huvudroll.

Därmed förvrängs perspektivet. Social anpassning blir huvudsaken, istället för en bland många funktioner hos hjärnans olika delar, vars respektive specialkompetenser och beroende av omvärlden varierar enormt; denna samverkande mångfald är det fina i kråksången.

Föräldrarna smugglas in
När det står (sid 59) att den orbitofrontala hjärnbarken ”har nervceller som är specialiserade för att avläsa ansikten” blir man rent häpen över att det hittas enstaka celler som på egen hand klarar av alla komplexa delmoment i tolkningen av synintryck.

Min tolkning är att haussningen av det sociala är en yttring av Gerhardts fantasier kring de tidiga relationerna. Spädbarnens välkända förmåga till ansiktsigenkänning blir tack vare den neurologiska förankringen en berättelse om goda föräldragestalter.

Borde veta bättre
Ja, hjärnan är fantastisk, och den utvecklas i samspel med den närmaste omgivningen och kan därför, om allt går fel, drabbas av grava tidiga skador (vars chanser att kompenseras hänger samman med sociala villkor under senare levnadsstadier).

Allt detta tror jag att jag och Sue Gerhardt är överens om – ja hon med sin erfarenhet från terapier med föräldrar och barn vet hundra gånger mer än mig.

Två slags hjärnor
Men jag hade på förhand förväntat mig en helt annan bok, en där resonemangen är komplicerade nog för att göra rättvisa åt hur komplicerad hjärnan är. (Det finns för övrigt ansatser till ett samhällsperspektiv i Hugo Lagercrantz snygga och instruktiva I barnets hjärna, som Bonniers gav ut för några år sen.)

Den konkreta hjärnan binder samman kroppen (i synnerhet sexualiteten), språket, samhället och moralen till en högfungerande enhet som jobbar snabbare och svårare än vi ens kan föreställa oss.

Den metafysiska hjärnan däremot är en myt om våra beteendens djupare grund, ett slags modern teologi. Och det är där Gerhardt hamnar.

Sumpade rikedomar
Genom att slarva och inrikta sig på pseudofenomen gör hon likadant som alla de psykiatriker, kognitivister, evolutionsbiologer och frenologer som fortsätter leta efter orsaker när verkligheten (den konkreta hjärnan) är så miljoner gånger mer fantastisk och rik på möjligheter som vi knappast anar.

Jag hoppas ändå att boken blir läst trots denna brist (förtjänsterna är som sagt många), och att det kan uppstå en diskussion som utgår från den konkreta hjärnan utan att mytologisera.

Bortom ont och gott
Exempelvis kan korti
sol verkligen ha en giftliknande funktion genom att det hämmar nybildningen av stamceller i hippocampus och på så vis minskar den vuxna hjärnans föränderlighet. Därom vittnar bland annat Elizabeth Goulds forskning. Men den poängen kommer Gerhardt inte åt, därför att hennes neurologiska modell är alldeles för fattig, egentligen byggd på kategorierna det onda kortisolet vs. de goda inre föräldragestalterna.

Läs också: Krönikan om nerskärningarna

John Swedenmark
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören