Människan tillfälligt ihopsatt

DIKTER. Tobias Berggren är nånting mer än en av Sveriges allra bästa poeter. Han är själv ett konstverk, ibland känns han stor som en molnstod. Dikterna låter en iaktta honom i detalj, alla tillfälligheter och tillkortakommanden – och lära känna denna okuvliga blidhet som består trots hjärnans febrar.

Till stor del går intrycket av storhet tillbaka på det musikaliska kompositionssättet. De bästa diktsamlingarna, exempelvis Bergssång, Threnos och 24 romantiska etyder, förmår bygga helheter vars komplexitet ständigt bara fördjupas. Fastän det enskilda ögonblicket, eller den enstaka intellektuella associationen, ofta känns så bortkommen och sårbar.

Stenen är kastad
Det är nu sjutton år sen den senaste genomkomponerade diktsamlingen, och återkomsten är drabbande.

Boken Intifada är en intifada, en överlagd protesthandling mot Israels brott mot palestinierna. En sten kastad i stark vanmakt.

Som dödas av hel- eller halvmantlade kulor, som nedkommer i vägkontrollernas köer, som begråter söner, döttrar, män, förkortningar av ökänd innebörd, som ser på mina ögon när jag ser deras pappersblickar i tidningen, som böjer sig ned efter stenar och vatten, som brinner med vita lågor, som mjölkar sinande getter, som brinner

Samtidigt blir intifadan som återkommande tema en symbol, en yttring av en pågående livsuppgörelse som går tillbaka, allra minst, till föräldrarnas olyckliga äktenskap.

Döden och flickan
Beskrivningen av sönderskjutna barn finns i förlängningen av upplevelsen av att vara ”depressiv redan i livmodern”. Världen i trasor, men den som ännu lever lever i solen.

Med all den skuld det innebär. Av de 24 dikterna blir jag mest underligt berörd av nummer XIV, en kombinerad historiefilosofilektion, skildring av inköpet av en borrmaskin på Clas Ohlsson, om ismannen Ötzi och en djup inlevelse i Schuberts kanske hemskaste sång, den om dialogen mellan Döden och Flickan.

Vad är en människa
Och så finalen, nummer XXIV, där det sönderbrutna språket – vem är ”vi”? är ”kom” en uppmaning eller en dåtid? – innebär den slutgiltiga identifikationen med den stenkastande flickan, i ett ”varsomhelst” som inte bara är Gaza:

Är det, inte finns
Springande jagat
kom. Kom till oss

Kom till oss
från vart som helst, gick
vartsomhelst,
avlägsnades eller kom emot oss
än en gång tillfälligt ihopsatt.

Sån är människan. Tillfälligt ihopsatt. Men konsten kan upprätta nåt slags helhet. Nåt slags storhet.