Zappa mellan klassikerna
 |
Under några veckor har den outsinliga antologin Texter varit min så gott som dagliga spis. Och låt mig säga, först som sist: det är ett överdåd utan motstycke – drygt 450 författarskap att zappa mellan, förlora sig i och förundras över; det är en sällsynt lycka att efter lång väntan äntligen ha denna bok till hands.
För det rör sig verkligen om en handbok. Den ryms förvisso inte i byxfickan, men väl på skrivbordet, där den borde vara ett givet referensverk bland ordböcker och lexikon. Och för oss som läser, tänker och skriver om litteratur påminner varje sida i denna antologi om varför vi alls håller på.
Antologin är i första hand avsedd för grundkurserna i litteraturvetenskap vid universiteten, men det vore skada om den bara användes där. Ty det är inget mindre än en medborgarbok, en sekulär konfirmation, och i en bättre värld skulle den vara lika självklar som en gång katekesen.
Den klassiska frågan om den där öde ön och den där enda boken tycks slutligen fått sin lösning.
Ett inlägg i kanondebatten
Länge har den utmärkta serien Litteraturens klassiker, under redaktion av Lennart Breitholtz, presenterat den västerländska litteraturen någorlunda överskådligt förpackad. Fördelen med Breitholtz linje är att den har ett orientaliskt sidospår, med exempelvis persiskt och indiskt, något som de nya antologeterna valt bort, i hopp om en framtida lösning. Men med denna antologi står vi utan tvivel inför ett paradigmskifte, som dessutom är ett inlägg i den animerade men nödvändiga kanondebatten.
Tidsspannet är svindlande: från några homeriska hymner till Söderbergs novell ”En herrelös hund”. Eller för att uttrycka det drastiskt: hela den västerländska litteraturen, minus modernismen och framåt. Men vad som menas med modernismen, och när den inleds, är närmast en attitydfråga. Strindberg är modernist i allra högsta grad. Här är han med, av kronologiska skäl placerad mot slutet, som om han avslutade en epok. Det är ju i själva verket tvärtom.
Från Homeros och framåt
Antikens litteratur är väl representerad. Överlevarna från den epoken är ju per definition kanon, skulle man kunna säga.
Två av höjdpunkterna – sjätte sångerna i Odysséen och Aeneiden – finns med oavkortade, båda i Ingvar Björkesons översättning. Lägg därtill Gunnar Ekelöfs utsökta Petroniusöversättningar, som väl försvarar sin plats i antologin och förändrar bilden av Petronius som en one hit wonder, författare till fragmentet Satyricon, ur vilken några burleska scener finns med. Så klart.
Ovanliga genrer
Det gängse och snäva sättet att koka ihop en antologi av det här slaget brukar utesluta brev och aforismer. Men här finns de med som den självklara del av litteraturen de är, inte särbehandlade som något slags kuriosa.
En höjdpunkt är de brinnande rader Dostojevskij skrev till sin bror, timmarna efter att han skenavrättats vid Semjonovplatsen. Förutom brev finns en mängd kritiska och estetiska reflektioner.
Utöver de självklara – Aristoteles Om diktkonsten, Horatius Ars poetica och Longinos Om litterär storhet – finns poetik av senare datum: Zola skriver om den experimentella romanen, Lichtenberg bidrar med några uppkäftiga ”Anteckningar om litteratur” och Jean Paul med en miniatyrpoetik om stil. Några stycken ur Eckermanns förnumstiga samtal med Goethe finns med, och den skadeglade kan avnjuta Leopolds sågning av Atterboms försök att översätta Tasso.
12 varianter av samma dikt!
En annan förtjänst är att redaktörerna ibland låter flera översättartemperament samsas om en författare. Hur rik en sådan strategi är blir tydligt i fallet Baudelaire: där trängs Erik Blomberg, Ingvar Björkeson, Dan Andersson, Bertil Malmberg, Gunnar Ekelöf, Hjalmar Gullberg och Lars Bäckström. Detsamma gäller de olika översättningarna av Dickinson och Mallarmé, alla utmärkta. Stötestenen ”Wanderers Nachtlied” av Goethe representeras med tolv disparata översättningar som sammantagna illustrerar det omöjliga i att överflytta poesi från ett språk till ett annat.
Efterord i magraste laget
Redaktionens urval skulle man naturligtvis kunna debattera i all evighet eftersom det vore trist att nöja sig med vad trion Claésson, Fyhr och Hansson silat fram. Könsfördelningen är inte anständig, men ett tappert försök har gjorts att leta fram några kvinnliga författare som i tidigare antologier hamnat i skymundan. Inte heller bland översättarna finns det särskilt många kvinnor. Det hade dessutom varit på sin plats med ett fylligare efterord – gärna ett kaxigt manifest – till det urval som gjorts. Vad har skurits bort, och varför?
Nu får läsaren hålla till godo med endast en sida, där man förvisso utlovar en kommentardel till verket, men som efterord är det i magraste laget.
Borgessvindel
Det är ändå lätt att bli panegyrisk över en antologi som den här. Man drabbas av rent hedonistisk upplevelsenoja: en text leder till en annan, som leder till en tredje, och så är man ohjälpligt fast. Helt oväntade samband och perspektiv öppnar sig. Eftersom texterna är indelade i språkområden, och författarna kronologiskt ordnade efter födelseår, bryts de etablerade epokgränserna upp och läsningen blir en lektion i att se nytt. Den kärva kompromisslösheten i de existentiella perspektiven varvas med en spröd litterär njutning, något slags förläst Borgessvindel, där behagsjuk melankoli varvas med naturlyriska stämningsbilder.
Om man undantar de klassiker som ovillkorligen måste läsas i sin helhet är denna antologi det rikaste man kan äga. Här ryms hela den västerländska litteraturen, presenterad med en komprimerad och tilltalande typografi; 2.234 gram fördelade på 1.474 sidor – allt bakom dessa sex centimeter bokrygg, som täpper till vilken bildningslucka som helst.
I väntan på 1900-talet
Återstår bara att vänta på den andra delen av denna antologi, förhoppningsvis lika tjock, tillägnad det turbulenta 1900-talet. Och mycket vill ha mer: varför inte d
römma ihop ett supplement med texterna på originalspråk, en osannolik pocketupplaga med mikroskrift och rasseltunna sidor? Eller kanske en avskräckande samling litteraturkritik?
Titel: Texter från Sapfo till Strindberg.
Redaktör: Dick Claésson, Lars Fyhr och Gunnar D Hansson.
Förlag: Studentlitteratur.
BONUSFAKTA:Magnus Haklldins fem argument för att läsa Texter
- De inte självklart väntade bidragen; här kan bara nämnas några: Herakleitos, Petrus de Dacia, Olaus Magnus, Cellini, Märta Helena Reenstierna, William Hazlitt, Martina von Schwerin, Huysmans…
- Gunnar Hardings och Tore Jansons utsökta översättningar av Catullus.
- Augustin Mannerheims översättningar av Goethe.
- Att så mycket litteratur nyöversatts för denna antologi.
- Akribin i hela företaget.
TIPS: LO-Tidningens kulturredaktör John Swedenmark tipsar om två andra nyutkomna klassikerverk
- De bästa svenska dikterna. Från Stiernhielm till Aspenström. Valda, presenterade och kommenterade av Jan Olov Ullén. Bonniers. En tjock antologi (800 sidor) med exakt urval och ett tilltal ägnat att ta en modern, intresserad läsare och leda henne rakt in i dikterna och vidare vilse på egna efterforskningar.
- Staffan Bergsten: Den svenska poesins historia. En av Sveriges bästa poesiforskare någonsin – de som minns radioprogrammet ”Svar i dag” minns också hans knockoutkoncentrerade utredningar av svåra lyssnarfrågor i all deras komplexitet – blandar närläsningar och litteraturhistoriska epokskildringar på ett sätt som är lika lärt som glödande.
Magnus Halldin
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen
