Upp genom glasgolvet

Installationen ”Love Songs”, Mary Kelly,  Neun Galerie.

1963 fyllde Moderna Museet fem år. Jubileet firades med utställningen Önskemuseet. 186 konstverk lånades in. Jubilaren pekade med hela näven, och gåvan från staten, 5 miljoner, räckte till inköp av 36 saker.

183 utställda önskeföremål var gjorda av män, 3 av kvinnor. Samtliga 36 verk som köptes in hade skapats av herrar.

2008 är nio av tio verk i 50-åringens utmärkta samlingar från det gångna seklet och från idag gjorda av män, resten – 10 % – av kvinnor. Spelar det någon roll vem som satte bilringen runt magen på geten? Har könet på skaparen av bubbelbassängen ”Dy-musan” (Mud Muse) någon betydelse?

Hål som ska fyllas
Staten verkar i alla fall tycka det. Regeringen har funnit anledning att korrigera ett mätbart exempel på skevande könsmaktsordning. För samma summa som 1963, nu rätt beskedliga 5 miljoner, ska missförhållandet om inte hävas så i alla fall åtgärdas. Från privat håll kommer ytterligare pengar.

Över väggen mittemot entrén till restaurangen listas nya önskemål i en alternativ kanon: Paula Modersohn-Becker, Hilma af Klint, Georgia O’Keeffe, Nina Kogan, Hanna Höch, Claude Cahun, Sophie Täuber-Arp, Lee Krasner, Agnes Martin …

Man skulle kunna täcka hela backen ner mot Skeppsholmsbron med namn på konstnärer som saknas i museets på många sätt föredömliga samling. Det förefaller meningsfullt att fylla i hål.

De passionerades frånvaro
På tredje dagen av konferensen "Feminisms, Historiography and Curatorial Practices", anordnad 29/2–2/3 med internationella föreläsare och workshops inom Modernas väggar, insåg nog flertalet deltagare att kompletteringens lockande väg inte är den enda givna.

(Inte för att museiintendenter med ambition att skapa historia ska avstå från att säkra föremål med lyskraft till sina samlingar. Det vore att avsäga sig privilegiet att skilja det mästerliga från det mediokra. Så skapas och hävdas kanon. Och varje val förutsätter att annat väljs bort, görs oviktigt, osynligt och obenämnt.)

Under perioden 1900–1939 gjorde sig fler kvinnor än någonsin tidigare synliga i Europas städer. De kom från hela världen; konstnärer, författare, skådespelare, bokhandlare …

Den fullständiga frånvaron av alla dessa passionerade personer i [manlig] historieskrivning är en djup paradox, konstaterade Griselda Pollock i sin föreläsning ”Encounters in the Virtual Feminist Museum: Time, Space and the Archive”.

Det är inte i cyberspace som dessa virtuella möten kan tänkas äga rum utan som rikt skiftande svar på frågan: hur skapar vi andra former av kunskap – någonting annat än … – om det förgångna och i relation till det framtida?

De många historiernas hus
“Every one had a voice. You didn’t speak for others”.

Med jämn och vacker handskrift har konstnären Mary Kelly skrivit citat på de många små glasrutor som tillsammans bildar "The Multi-Story House" (2007). Byggnaden lyser underifrån genom sitt golv av glas.

I varje citat formulerar personer födda mellan 1968 och 1980 sina fantasier om vad som i efterhand framstår som ett av historiens gyllene ögonblick, 70-talets andra stora feministiska våg. Det fanns ingen generalplan, säger Mary Kelly. Vi drev på och det gjorde ont att erfara avsaknaden av respekt för vad vi då och än idag representerar: en variant av ”det andra”.

Men hon har byggt sitt Mång-historie-hus, och som hon säger: ”På en nivå har jag ingen aning om vad jag håller på med. Vad händer om man börjar gå på glaset?”

Nina Weibull
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen