– Första dagen gick jag som i chock, jag förstod inte att det var sant, berättar Örjan Larsson, Pappers ordförande på fabriken.

När fackets ordförande blev intervjuad om nedläggningen och framtiden tittade höstsolen fram och lyste upp fabriken. Han fick en klump i halsen.

Det har gått närmare två veckor sedan de anställda i Norrsundet, norr om Gävle, fick veta att pappersbruket ska läggas ned 2009 – och att cirka 325 personer förlorar jobbet. Stora Enso flyttar verksamheten till koncernens fabrik i Skutskär. Samtidigt kom beskedet att två anläggningar i Finland, Summa och Kemijärvi, läggs ned. Där förlorar ett tusental personer sina arbeten.

Beskedet om nedläggning kom som en blixt från klar himmel. Kvartalsrapporten en vecka tidigare visade förvisso vikande resultat för koncernen, på grund av höga virkespriser och svagare dollar. Men massafabriken i Norrsundet går med vinst och alldeles nyligen gjorde företaget stora investeringar i bland annat en ny verkstad.

– Första dagen gick jag som i chock, jag förstod inte att det var sant, berättar Örjan Larsson, Pappers ordförande på fabriken.

Seriös spekulant
Han tillbringade stora delar av en dag, då han beskriver sig själv som handlingsförlamad, med att tala med medier. På kvällen tändes ett litet hopp då en person, som han beskriver som en seriös spekulant, hörde av sig och berättade att han var intresserad av att köpa fabriken.

Stora Enso har dock varit tydligt med att koncernen inte är intresserad av att sälja, eftersom en ny ägare till Norrsundet skulle
konkurrera om råvaran med ytterligare högre virkespriser som följd. Örjan Larsson jobbar ändå vidare på det spåret, tillsammans med Pappers centralt. Förbundets ordförande Jan-Henrik Sandberg sa omedelbart när nedläggningsbeskedet kom att han ”förutsätter att en annan intressent får möjlighet att driva verksamheten vidare”.

– Det är ett halmstrå, och jag har varit tydlig med det gentemot medlemmarna, säger Örjan Larsson. Men man måste ju försöka.

Så sent som i januari i år togs den nya verkstaden i bruk. Ännu görs slutjusteringar på byggnaden. Jonas Leffler håller på med mureriarbete. Han är inte anställd av Stora Enso utan av Brinkab, en lokal entreprenör, men han har jobbat många timmar på Norrsundet.

– Nedläggningen kommer att drabba småfirmorna, säger han.

Han fruktar inte för sitt eget jobb, men konstaterar att det blir längre arbetsresor när det inte längre finns uppdrag på massafabriken. Stämningen är god i verkstaden och det skrattas en hel del trots de dystra framtidsutsikterna. Det gjorde det till och med förra torsdagen, berättar Magnus Bergman.

– Man har svårt att ta till sig beskedet riktigt, säger han.

Han är licenssvetsare och har jobbat på fabriken i sex år. Han litar på att han ska hitta nytt jobb – det är ju goda tider – men att det förstås blir till att pendla.

– Jag är inte orolig för arbetets skull. Men för bygden.

I Finland genomförde de anställda på de hotade fabrikerna en 24-timmarsstrejk som reaktion på beskedet. Strejk var ett samtalsämne även vid Norrsundet, men det är ingenting som Örjan Larsson är intresserad av i det här läget.

– Vad skulle vi vinna på det? frågar han retoriskt.

Tvärtom beskriver han arbetsmoralen som god.

– Det är ett jäkla go. Inställningen är att ”nu ska vi visa dem”.

Samtidigt understryker han att han inte kan garantera att det förblir så, om företaget inte visar god vilja i förhandlingarna. Det är mer än ett år till dess att verksamheten ska upphöra på fabriken – och om man inte kommer överens om rejäla avgångspaket finns det risk att produktiviteten sjunker.

– Ska de lägga ner så ska det kosta, säger han. Det ska inte gå lättvindigt.

Örjan Larsson har varit avdelningsordförande i åtta år och han tycker att fack och företagsledning har haft ett bra samarbete. Man har lyckats hitta ”vinna-vinna-lösningar”. Men i diskussionerna med ledningen på Norrsundet har det varit tydligt att besluten i den här frågan fattas någon annanstans. Facket har tvingats vänta på svar medan arbetsgivaren konsulterar koncernledningen. Det frestar på tålamodet.

– Vi har sagt ifrån att de får komma hit och prata med oss ansikte mot ansikte, säger Örjan Larsson. Det går ju inte att förhandla med någon som inte har mandat att fatta beslut.

Sjunker in
Leif Lundberg i verkstaden har jobbat på bruket sedan 1974. Han tycker framför allt synd om de yngre, som kanske lockats av vad de trott vara en trygg anställning hos en stabil arbetsgivare och sagt upp sig från andra arbeten. Fortfarande håller beskedet om nedläggningen på att sjunka in, man försöker jobba på men alla går och tänker på det – och hundra procent fokus på arbetet är det inte. Att reparera maskinerna känns meningslöst.

– Det känns lite overkligt, säger han. Man hade ju kunnat acceptera det om det hade gått dåligt.

Thomas Axelsson planerade redan tidigare att starta eget som snickare och kakelsättare, och hade tagit kontakt med företagscentrumet Etablera i Ockelbo där han bor. Nu har det slutgiltiga beslutet bara skyndats på. För egen del visar han inga särskilt starka känslor inför nedläggningen.

– Det var ju mest att man skrattade åt att det var så löjligt, själva anledningen. Men många har tagit det hårt.

Inne i fabriken övervakar Ronny Johnsson maskinerna. Han har arbetat på Norrsundet sedan 1974.

– Jag slutade skolan en fredag och började här måndagen efter. Då skrek de efter folk. Alla började här eller på sågen.

Inget att fundera på
Vad han ska göra efter nedläggningen, 50 år gammal, funderar han inte på.

– Jag låter året gå. Sedan får man se. Jag kanske får omskola mig, börja med att läsa in gymnasiet.

Möjligheterna till försäljning är det ingen som uttrycker någon tilltro till. Hittills har Stora Ensos nej verkat orubbligt.

– 325 personer mister jobbet på en ort med ett par tusen inv&
aring;nare. Hur många procent blir det? Räkna på det, och fundera sedan på hur många det skulle vara i Stockholm! Hur mycket skulle det inte bråkas om det?

Den äldre damen skyndar ut mellan de automatiska dörrarna i Konsumbutikens entré. Enligt SCB bodde det 1 006 personer i Norrsundet 2005 och när ortens fullständigt dominerande arbetsgivare försvinner påverkar det förstås hela bygden på ett dramatiskt sätt. De allra flesta, för att inte säga alla, har någon form av anknytning till massafabriken.

Nathalie och Tobias Lundström flyttade till Norrsundet i januari för att få ett lugnt boende utanför Gävle. Tobias tänkte söka jobb på fabriken men det blir det inget av med nu. Han har sökt jobb hos en modulhustillverkare i Enköping, och förmodligen flyttar familjen dit i januari.

– Vi trivs här, men man får ju flytta dit jobben finns, säger Nathalie.

Ingen direktkontakt
Strax efter att Stora Enso gett besked om nedläggningen gick det socialdemokratiska kommunalrådet i Gävle Carina Blank ut och lovade omställningsåtgärder, men kommunstyrelsen har inte haft någon direktkontakt med facket på bruket. Örjan Larsson tycker också att kommunen börjar i fel ände.

– Det är väldigt defensivt att börja tala om omställning i det här läget, säger han. Utgångspunkten måste vara att bruket ska vara kvar.

Han berättar om hur han dagen då nedläggningen meddelades stod och pratade med de lokala medierna på kullen utanför kontoret. När höstsolen tittade fram och lyste upp fabriksbyggnaden fick han en klump i halsen.

– Då såg jag: Fabriken är ju för fan vacker! Det hade jag aldrig sett förr.

Amerikaäventyr kostade 50 miljarder

I februari 2002 köpte Stora Enso Consolidated Papers, Nordamerikas ledande producent av bestrukna tryckpapper, för cirka 6 miljarder euro.  Efter fem förlustår sålde pappersjätten 80 procent av det nordamerikanska dotterbolaget för 1,8 miljarder euro i slutet av september 2007. Med nedskrivningar har Amerikaäventyret kostat Stora Ensos aktieägare över 50 miljarder kronor. Då har inte löpande förluster räknats med eftersom Stora Enso inte särredovisat den Nordamerikanska enhetens resultat.