Utstationeringsdirektivet ska skydda arbetstagare från andra EU-länder. Men frågan är var kommissionen står. Parlamentet vill ha förtydligande.

I nästa vecka håller Europaparlamentet sin sista session före sommaruppehållet. Kommissionen ska då besvara en muntlig fråga om utstationeringsdirektivet från Jan Andersson, socialdemokratisk ledamot och ordförande för sysselsättningsutskottet.

Som talesman för parlamentet vill han att kommissionen klargör sin inställning till kraven på att utländska bolag ska ha ett ombud på plats som kan teckna kollektivavtal med facken och som kan företräda bolagen inför myndigheter.

Otydligt besked
Kommissionen hänvisar i det senaste meddelandet om utstationeringsdirektivet som kom i juni till rättsfall i EU:s domstol som förbjuder länderna att kräva att ombuden ska vara bosatta i det land som arbetskraften utstationerats till.

Det framgår inte av betänkandet att det går att ställa krav på ombud, men inte heller att det inte går. Jan Andersson vill ha ett förtydligande.

Hur ska kontrollen utövas?
En annan fråga handlar om hur dokument om löner och arbetsvillkor ska förvaras på arbetsplatserna. De måste vara tillgängliga så att det går att kontrollera att rätta löner betalas ut, enligt Jan Andersson.

– Kommissionen inställning är oklar och obalanserad. Kritik riktas mot länder som kontrollerar att utländska bolag följer utstationeringsdirektivet, men inte  mot länder som inte alls kontroller vilka löner utländsk arbetskraft får, säger han.

Han vill också att kommissionen bekräftar att alla olika arbetsmarknadsmodeller som finns i EU-länderna respekteras.

– Om inte kommissionen klargör sin inställning får vi utmana den. Flera medlemsländer gör samma tolkning som parlamentet om att facken har rätt att kräva att utstationerade arbetstagare har ett ombud, säger Jan Andersson.