ANALYS: För närmare åtta år sedan försvann de omskrivna planerna på en allians för tillväxt i en sky av hårda ord och anklagelser om vem som bar huvudansvaret för misslyckandet.  Sedan dess har förutsättningarna för nya försök mellan LO och de privata arbetsgivarna inte varit den bästa. Men med LO-ordförande Wanja Lundby-Wedins öppna inbjudan till mer av samarbete och förhandlingar i en rad kniviga frågor har de gamla planerna väckts till liv.

Misstron och oviljan att legitimera LO genom breda överläggningar och kanske överenskommelser är dock fortsatt stark hos de privata arbetsgivarna inom Svenskt Näringsliv. Det kan förhindra en dialog.

I dag efter Omställningsförsäkring och rekommendationen om villkoren för utländska företag förefaller manegen vara krattad för en bytesaffär. Och vissa öppningar kan, för kremlologer, skönjas i en del uttalanden som i övrigt osar av eld och svavel.

Ett evigt trätoämne är i vilken utsträckning parterna får eller ska vända sig till lagstiftaren i omstridda frågor där förhandlingar visat sig resultatlösa. Just för tillfället är det trängsel i de politiska korridorerna även om adresserna skiljer sig åt. SN siktar på en ”regering to be” med sina utspel medan LO och TCO skjuter in sig på den sittande majoriteten.

För att säga nej till LO:s inbjudan till konstruktiva samtal och förhandlingar krävs analys av alternativen och en värdering av vad ett nej innebär på både kort och lång sikt. I dag torde det mesta tala starkt för en modell mer dominerad av partslösningar än lagstiftning som riskerar att svänga i takt med de politiska majoriteterna.

När LO:s förre chefsekonom, P O Edin, dukade smörgåsbordet inför den stora byteshandeln i slutet av 1990-talet fanns alla känsliga frågor på bordet och en vilja att på allvar förhandla fram lösningar i flera kniviga frågor. Men oenighet kring centralorganisationernas roll inom lönebildningen gick slutligen inte att överbrygga.

I dag kan båda sidor på nytt erbjuda förändringar för motparten på en rad områden. De viktigaste rör nu som så många gånger förr arbetsrätten. Men också en utvecklad omställning vid neddragningar eller utflyttning av arbetstillfällen är en angelägen fråga för båda parter. Heltid och deltidsproblematiken är andra omstridda områden.

Slutligen är lönebildningen och förhandlingarna om villkoren i arbetslivet alltid en joker i partsförhållandet. Nya breda inhopp, alternativt överenskommelser, som förutsätter deltagande av centralorganisationerna kan bli nödvändiga.

De svåraste hindren är därför inte längre verkligheten, den skriker efter lösningar. Det är bristen på tillit som bromsar förhandlingsinviter och förutsättningslösa diskussioner om vad som går att åstadkomma.

För inte alltför länge sedan talade Svenskt Näringslivs tidigare vd, Göran Tunhammar, om behovet av ”livsfarliga handslag” när han beskrev vad som krävdes för att bryta dödläget.

Nu prövas om det finns modiga män och kvinnor som på allvar vågar ge och ta i en bred genomlysning av alla regler och avtal som genomsyrar arbetsmarknaden.

Läs också: Krav från arbetsgivarna: Inget spring till regeringen
Läs också: LO söker samarbete med privata arbetsgivare