Färre som arbetar och som dessutom arbetar kortare tid är två starkt bidragande orsaker till den låga tillväxten i Tyskland det senaste decenniet. Medan Sveriges tidiga it-användning ligger bakom den goda blågula utvecklingen.

Tillväxten i Europa har sedan mitten på 1990-talet halkat efter den amerikanska. Men skillnaderna mellan de europeiska länderna är stora. Flera länder har, likt Sverige, hängt med den ökade tillväxten i USA. Medan flera av de stora länderna har tappat rejält. I en rapport från den oberoende europeiska ekonomgruppen EEAG analyseras skillnaderna mellan de europeiska länderna.

Sverige, Finland, och Storbritannien har haft höga tillväxttal sedan 1995. Den ökade tillväxten har i första hand kommit av större satsningar på informationsteknologi. En sådan ökning har också skett bland flera av de andra länderna, men de tre länderna har tjänat mycket på att de redan tidigare låg långt framme i användningen av den nya tekniken. It-boomen ledde därför i större utsträckning till allmänt ökad produktivitet. Utvecklingen i dessa tre länder påminner mycket om den amerikanska.

En annan grupp länder som det gått bra för är Irland, Grekland och Spanien. Men förklaringen är delvis en annan. Arbetskraftens bidrag till tillväxten är stor i dessa länder. Fler arbetar och därmed ökar antalet arbetade timmar i ekonomin. Dessutom har länderna fått lägre räntor när det gick in i EMU, något som gjort kapitalinvesteringar billigare. Trenden är den omvända i de tre stora ekonomier som utgör sorgebarnen inom EU: Frankrike, Italien och Tyskland.

Svag utveckling för eftersläntrare
BNP-ökningen i Tyskland har under 2000-talet legat på en halv procent om året. Även i slutet på 1990-talet gick ekonomin trögt. Förklaringen finner rapporten i arbetskraftens utveckling. Färre som arbetar kortare tid gör att de arbetade timmarna minskar. Något som har dragit av en halv procentenhet årligen från tillväxten. Utmärkande för alla tre eftersläntrarna är att it-delen av ekonomin och den allmänna produktiviteten har utvecklats svagt.

De två olika framgångsvägarna som märkts i Europa gör att EEAG-forskarna ifrågasätter Lissabonstrategin. Strategin, som togs av EU:s premiär- och statsministrar 2000, går ut på att EU 2010 ska var den mest dynamiska och kunskapsbaserade ekonomin i världen. Nationalekonomen Lars Calmfors är en av deltagarna i ekonomgruppen. Han anser att strategin behöver modifieras.

– Den är för enkelspårig i sin betoning av modern högteknologisk utveckling. Vi konstaterar att det finns olika grupper av länder.

Vissa ligger i den teknologiska fronten, medan andra har haft god utveckling på mer traditionella sätt. Det finns ingen anledning att kopiera den amerikanska modellen på hela Europa, säger han.