Vad ligger bakom statistiken, mätningarna, enkäterna? Ett uttalande av Annie Lööf får en vårdanställd att föra anteckningar, i smyg, med små bokstäver, kring hur det gick till senaste gången personalenkäten på hens arbetsplats gicks igenom under chefens ledning.

 

trivsel

i sitt öppningsanförande under partidagarna i Malmö i slutet av januari 2014 hänvisar centerpartiets ordförande till nyligen framtagen statistik som tydligt visar att anställda inom den privatägda vården tvivels utan trivs mycket bättre på sin arbetsplats än de som arbetar på kommunalt drivna vårdinrättningar. statistiken, säger hon, talar sitt tydliga språk.

på personalmötet 30/1 2014 redovisar B resultatet från den enkät som ligger till grund för den statistik centerpartiets ordförande hänvisade till, den enkät som under förra året gick ut till samtliga anställda och boende inom bland annat detta företag. ”på det stora hela”, säger B, ”ligger enheterna högt.” medarbetarna har i regel, på en femsiffrig skala, svarat 4 eller 5 på frågor om trivsel, trygghet och medbestämmande. ”men”, säger B, ”jag vill ändå ta upp resultatet, titta närmre på en del av svaren.” han håller papperna framför sig, bläddrar bland dem och dröjer vid de rödmarkeringar han gjort. jag sitter bredvid honom så jag kan lätt se ner i papperna. han gör heller ingen hemlighet av dem, B tror fullt och fast på öppenhet, en öppen och tydlig organisation, en öppen och tydlig kommunikation. ”på frågan: ’trivs du på din arbetsplats’ har någon satt en tvåa”, säger han och dröjer lite med blicken i pappret innan han tittar upp. ”det är kanske ingen av er, jag har så klart en vag idé om vem det är och möjligtvis kan det bero på ett missförstånd oss emellan, en lönediskussion där han som jag tror att det är fråga om, Sebastian”, säger han, ”inte blev riktigt nöjd med utfallet.” han tystnar. ingen runt bordet säger någonting. på enhetschef L har en röd fläck börjat synas på högra sidan av hennes hals. L är relativt nytillträdd som enhetschef, hela idén med enhetschefer är ny, idén med delegerat ansvar, delegerat styre, varje enhet (sammanlagt åtta men snart elva eftersom företaget står i beredskap att köpa ytterligare tre enheter) har, eller kommer snart att ha, en enhetschef som ansvarar för den enskilda enhetens rullande skötsel och administration. ”skriver man en tvåa på frågan om man trivs på sin arbetsplats bör man så klart fundera på om man ska stanna kvar”, säger B och lyfter på ett par papper, som om han vill släppa in luft mellan dem. flera runt bordet (vi är åtta med B) nickar nu, mumlar halva meningar av typen ”ja, så är det ju” och ”jo, det är klart”. B tittar upp och tittar ner, jag vet inte om han fäster blicken på någon särskild, jag tror inte det, jag kan inte riktigt se eftersom jag sitter bredvid, han tittar åtminstone inte på mig. han går vidare i statistiken, betar av varje av honom rödmarkerad punkt, frågeställningar som, som han säger, är särskilt aktuella för just den här enheten. på frågan ”upplever du att det råder jämlikhet på din arbetsplats? upplever du att alla, oavsett sexuell, etnisk eller religiös tillhörighet har lika stor möjlighet att utvecklas på din arbetsplats?” noterar B att någon har skrivit en fyra. det blir tyst ett tag, sen säger T att det kan ha varit han som skrev den där fyran. ”skulle jag svara för egen del skulle jag ha skrivit en femma, men jag kan ju inte veta hur andra känner, jag tror att det var därför jag skrev en fyra.” ”men då måste vi vara tydligare med att man bara svarar för egen del”, säger B och gör en liten notering om detta intill frågan, ”man svarar alltid på alla frågor enbart utifrån sig själv.” F, den enda utomeuropeiskt födda i personalgruppen, passar i den lilla paus som uppstår, på att säga att det ju egentligen inte är en så stor fråga. F är en tystlåten kvinna. under den tid jag arbetat här har jag aldrig, mer än på direkt tilltal, hört henne yttra sig på något personalmöte. hon tittar ner och tittar upp. det slår mig att F:s huvudrörelse egentligen är en kopia av B:s huvudrörelse. ”hur då menar du?” hör jag B säga med låg (kan man säga ”kondenserad”?) röst. F skakar på huvudet och gör en avfärdande gest. sen går det som en rörelse över F:s ansikte, eller om det är inuti, i ansiktsmuskulaturen? kanske drar hon också efter andan, jag märker att jag just då inte längre hör någonting, under bråkdelen av en sekund har som ett öronbedövande slammer inuti skallen, poff så är det borta. ”nä men”, säger F, ”under de tio år jag varit anställd här har inte jag sett någon mer än mig själv av annat etniskt ursprung än svenskt. om man inte räknar andra generationen polack”, tillägger hon och försöker sig på ett leende mot M, som inte ler tillbaka.

B lyfter på det översta pappret i högen framför sig och lägger tillbaka det. B har ett sätt att se på sina ”medarbetare” som det heter, när han inte är riktigt nöjd. det kommer som en stelhet i ansiktet, kanske börjar den vid nacken och skjuter upp, hela vägen genom ansiktet, en stramhet, och också i läpparna, och i hur orden läggs fram, som på en bricka framför en, perfekt avvägda exakta ord på en bricka som skjuts in under en medan de övrigas blickar på en gång vänds mot och från en. ”naturligtvis”, säger B, ”är det i första hand de boendes behov och trivsel som är och måste vara i fokus på den här arbetsplatsen. bär man till exempel heltäckande slöja passar man inte här, men en sjal går så klart bra. men man måste kunna arbeta med och möta människor av det motsatta könet, kunna ta både kvinnor och män i hand osv. oftast faller det till slut ändå på språket. för den här målgruppen är det väldigt viktigt att man behärskar språket, men det vet ni ju. de boende måste kunna förstå och bli förstådda av personalen. hela det här arbetet handlar om trygghet och tydlighet.” när han tystnat och tagit bort brickan under F bryter jag loss blicken från den obestämda punkt jag under hela anförandet gömt den vid, kryssar snabbt förbi F och lägger den på L, enhetschefen. hon har nu tre stora röda fläckar på halsen. när jag tittar ner i mina anteckningar ser jag att jag skrivit ”tvivsel” i stället för ”trivsel”.

Kafka Franzén

Red. kommentar: Författaren till texten framträder under pseudonym, men Arbetet Kultur vet vem det är.