Läsrörelsen och ABF Stockholm bjöd in David Lagercrantz för att få veta varför hans Zlatanbiografi har fått så många unga pojkar att vilja läsa, och en del även att fortsätta.

Lagercrantz körde sin ståuppliknande show om bokens tillkomst, och det är ju helt underbar underhållning.

Men han gav också en ledtråd som jag tror är viktig.

Att Jag är Zlatan bygger på mötet mellan erfarenhet och högtstående litterär kompetens, och att de två aspekterna samverkar, så att berättelserna lyfts fram i rätt ordning, rätt proportioner, och på ett trovärdigt språk.

Ett slags litterär konvertering. Som väl är vad väldigt många ambitiösa författare, journalister och faktaboksförfattare redan ägnar sig åt, men då från sin yrkesposition.

I det här fallet var Lagercrantz i underläge, den som hade uppdrag att lyssna fram sånt som kunde vara underbart och sen ge det rättvis form.

På det sättet kanske man skulle kunna jobba ännu mer. Fast det är svårare än det låter. Degradera litteraturen till hantverk så att den når ännu mer utanför sig själv. Bland annat skulle det krävas ett annat slags litteraturkritik. Mer analys och mindre stjärnkult. Författare ska ha uppskattning och tacksamhet (”bra jobbat!) men inte publikjubel.