”Att riva miljonprogrammen är att förvanska vår historia, Lawen Redar”
När vi pratar segregation så ser nästan alla förorter som Rinkeby och Bergsjön framför sig, men reflekterar inte en minut över att innerstan är precis lika segregerad, skriver Kajsa Söderström.
Kajsa Söderström om Socialdemokraterna och Lawen Redars nya förslag.
KULTURDEBATT. Älskade, hatade Miljonprogram, vad är det politikerna vill göra med dig?
Socialdemokraterna har, som ett led i sitt avsiktsprogram för Sverige, tagit fram en rad bostadspolitiska punkter för att komma till rätta med segregation och komma åt våldet.
Punkterna presenterades i Svenska Dagbladet i en debattartikel signerad Lawen Redar, Kristoffer Lindberg, Maria Sayeler Behnam och Payam Moula.
De skriver att de vill ”åstadkomma en fysisk omvandling av utsatta områden för att motverka segregation och främja integration”.
Visst är det toppen att vilja göra något åt hur uppdelade våra städer är och alla vill väl stävja våldsspiralen. Men när man börjar granska en del av punkterna börjar det skava.
Det är allt från att akademiker ska ges förtur till lägenheter i utsatta områden till att familjer där inkomsten de senaste sex månaderna varit försörjningsstöd inte ska få lägenheter i där.
Man vill även skjuta till pengar för upprustning (bra!), vilket är lite i elfte timmen då många fastigheter låtits förfalla i många år.
En punkt sticker ut
En punkt sticker dock ut mer än de andra för mig som arbetar med arkitektur: Punkten om så kallad ”strategisk rivning”.
Det är kort och gott ett koncept som prövats (utan större framgång) på flera platser runt om i världen. Man går in i utsatta områden och river vissa fastigheter för att öppna upp och göra platsen mer attraktiv för den grupp som redan har sitt på det torra: Medelklassen.
Miljonprogrammet är det mest framgångsrika bostadsprogram vi har haft och det lyckades med sitt syfte. Att ge medborgarna tak över huvudet för en rimlig peng.
Den rationella byggtekniken och arkitekturen i sig har dock gett dessa områden dåligt rykte.
Man brukar klaga på trafiksepareringen och att husen är fula. Flerfamiljshusen är ofta höga, långa och breda, i betong och med vad många uppfattar som repetitiva fasader (som går att härleda till att de byggts av prefabelement, då det är en relativt billig och tidseffektiv byggteknik).
Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.
Husen och områdena runt omkring har man från fastighetsägarnas håll inte alltid tagit hand om, vilket spär på det dåliga ryktet om att dessa områden är ”dåliga”.
Dit vill man in och peta och därmed också förvanska en del av vår arkitekturhistoria.
Miljonprogrammen eftersatta
Ingen kan neka till att miljonprogramsförorterna är eftersatta och har en annan socioekonomisk sammansättning än i den äldre innerstadsbebyggelsen. Så långt är jag med på Socialdemokraternas tåg.
Men hur ska man bryta det genom att riva hus? Att riva husen för att öppna upp för mångfald, vilket är artikelförfattarnas avsikt, löser inte problemen, det flyttar bara på dem.
Miljonprogrammet bestod till största delen av småhus, monotona villaenklaver med lika rationell arkitektur som de betonglimpor som alla älskar att hata. Men dessa enklaver nämns aldrig när man talar om problemet med miljonprogramsområden, deras planering och deras arkitektur.
Varför då då? undrar nu den nyfikne. Jo, för att i dessa villor bor andra personer än de som bor i flerfamiljshusen. I villorna bor medeklassvennar och dem och deras bostäder vill ingen politiker klaga på.
Vi har genom hur vi pratar om förorterna med stora hyreshusblock stigmatiserat dem. Som att de är sämre områden att bo i. Att de är fula. Att ingen kan trivas där. Att det är en deppig plats som drar ner en i skiten.
Tänk dig att ständigt få höra det om den plats du bor på och som du kanske älskar och är stolt över? Det gör något med en och avskräcker folk från att flytta dit.
Innerstan precis lika segregerad
När vi pratar segregation så ser nästan alla förorter som Rinkeby och Bergsjön framför sig, men reflekterar inte en minut över att innerstan är precis lika segregerad. Hur hamnade vi här egentligen?
I Stockholm svepte en stor utförsäljningsvåg över staden under slutet av 90-talet och tidigt 2000-tal. Attraktiva hyreslägenheter som vi ägde gemensamt såldes ut till vrakpriser.
Vågen nådde aldrig direkt förorterna så där blev hyreslägenheterna kvar. Detta har gjort att de som inte har möjlighet att köpa sig en bostadsrätt i stort sett blir hänvisade till ytterstaden och dess hyreshus.
Hyreshusen har dessutom ofta sålts till internationella bolag som bara jagar vinster och investerar minimalt i sina fastigheter och områden. Bolag som inte tar ens en gnutta socialt ansvar.
Då blir det snabbt slitet, nedgånget och ofta också otryggt.
Variation i upplåtelseformer
För att en stad ska kunna vara socioekonomiskt blandad så måste det finnas en variation i upplåtelseformer (vilket är en del av Socialdemokraternas förslag), men det gäller inte bara i förorten. Det gäller över hela staden.
En blandad stad vinner alla på. Den här segregationsbåten har politikerna satt oss i helt på egen hand, men den flyter inte bättre för att man borrar hål i durken.
Snarare behöver vi vara fler som tillsammans hjälps åt att ro den i land, med hjälp av lite riktig bostadspolitik.
En politik som vi tydligen måste fortsätta att vänta på.
