“För mig räcker det inte att vara svensk på pappret – du ska vara det i hjärtat”, så lyder rubriken på reportaget om Lawen Redar, ansiktet utåt för Socialdemokraternas “nya” integrationspolitik, som publicerades i DN 22/3. 

Svensk i hjärtat, tänker jag. Hur blir man svensk i ett krossat hjärta? Ett hjärta som kanske lever kvar tusentals kilometer bort. 

Intervjun, och den 17 sidor långa rapporten som föranledde den, har fått mig att grubbla. 

Rapporten, och det Redar säger i reportaget, är inte utan sina poänger. Men i stället för att vara en fingervisning om en solidarisk väg framåt i socialdemokratisk anda så landar det hela som en resignation. 

En fantasilös eftergift för rådande diskurs i en fåfäng förhoppning om att återfå makten. 

Säger något om politisk vilja

Reportaget säger en hel del om ideologin och den politiska viljan bakom rapporten. Bakom spiken i kistan för svensk socialdemokratis idé om solidaritet.

Faktum är att det finns en etnifierad underklass som lever långt under snittet för svenskt välstånd. Problembeskrivningen stämmer. 

Man kan även gå längre än att peka ut trångboddhet och låg sysselsättningsgrad. I många områden som beskrivs i rapporten har den lokala samhällsservicen nästan helt försvunnit. 

Vårdcentraler, medborgarkontor, socialkontor och dylikt lyser med sin frånvaro. 

Det intressanta här är hur man pratar om tillkomsten av dessa områden. 

De har “växt fram”, likt svulster på samhällskroppen, eller svampar på döda träd har de mystiskt uppenbarat sig utan andra orsaker än migrationen som ständigt återkommer. 

Dessa framväxter bär i sig de farligaste samhällspatogenerna just nu: utomeuropéer, utrikes födda och svenskar med utländsk bakgrund. De som har, genom bland annat sitt bristande språk, gjort våld på den svenska samhällsgemenskapen. Det rapporten rent krasst säger är att “vi har släppt in för många”. 

Utrikesfödda framstår som problem

De utrikes födda framstår som det största problemet. De har orsakat ett demografisk skifte i Sverige och utgör nu nästan en femtedel av befolkningen. Demografi är ett nyckelord i rapporten. Begreppet används för att göra mätningar i befolkningar med olika parametrar: kön, inkomst, ålder, antal barn per hushåll. 

Demografi är här reducerat till en sak – etnicitet omskrivet till födelseplats. Utomeuropéer och utrikes födda är de som lever i parallella världar. Det är de som behöver läras upp, stöpas om och ympas in i samhällsgemenskapen. 

Vilka är dessa månntro? Vilka delar av utlandet eller Utomeuropa har de tagit sig hit från? Hur låter deras språk? Vad har de för hudfärg? Vilka gudar tillber de? Vad tvang dem hit? Det framgår inte.

Jag har en ledtråd: “utomeuropeisk” betyder förstås inte amerikan eller australiensare.  Det handlar om afrikaner och araber. 

Men de är ett problem. De utgör “samhällsförändringen”. 

I intervjun med Redar gör hon skillnad på “arbetskraftsinvandrare från Norge” och dem. De kommer från krigshärdar med “bristfälliga skolsystem” och “sönderfall”. De kanske har tagit med sig allt det där hit och drivit en kil i samhällsgemenskapen? 

Retorisk fråga om semantik

Lawen Redar tycker inte att det är ett problem att den nya rapporten inte tar upp rasism som en faktor i segregationen. 

Hon ställer den retoriska frågan om man ska ha semantiska diskussioner om uttryckssätt. Ungefär vad man ska kalla olika bakelser för, kanske? För att sedan konstatera att rasismens grund är materiell. 

Det är en vedertagen marxistisk sanning – att den materiella basen skapar förutsättningarna för den ideologiska överbyggnaden. Ett samhälle som präglas av ekonomisk otrygghet och existentiella hot är en perfekt grogrund för rasism. 

Och visst finns de materiella förutsättningarna i Sverige nu. 

Hon fortsätter sedan med sossarnas favoritsport – citera Palme och göra historiebruk av Per Albin Hansson och makarna Myrdal. Svensk socialdemokratis treenighet. 

Hon pratar om folkhemmet, det som tog Lortsverige från den civilisatoriska avkrok det var till den humanitära och ekonomiska stormakt det blev. Välståndet. 

Jämlikheten. Miljonprogrammen. Handskakningen i Saltsjöbaden som gjorde att staten och kapitalet kunde sätta sig i samma båt och ro åt ett håll. Som kunde sälja alla Boforskanoner och köpa Vipenholmskolan för pengarna och äta sig mätta och belåtna. 

Det fanns inga styvbarn i folkhemmet. De steriliserades bort. Samer, tattare och andra oönskade? Paranteser. Petitesser. Det pratar vi inte om.

Redar skyller på andra

Lawen Redar gör det sossar i opposition alltid har gjort – skyller på andra för utfallen i ett samhälle de själva har varit med och skapat. Den svenska välfärdens nyliberalisering är inte enkom resultatet av borgarnas politik. Det är ett resultat av borgerlig politik i socialdemokratisk skrud. 

De materiella förutsättningarna för den skenande segregationen – urholkad arbetsrätt, dålig samhällsservice – alla eftergifter för den nyliberala hegemonin har skett med sossarnas goda minne. 

2022 blev eftergiften total när dåvarande statsminister Magdalena Andersson påbörjade ansökningsprocessen till NATO av rädsla för att det skulle bli en valfråga och Socialdemokraterna skulle tappa makten – vilket skedde ändå. 

“Vi lever i en tid då Sverigedemokraterna dominerar det politiska samtalet.”, konstaterar Lawen Redar i DN-reportaget och vad jag kan utläsa från hennes svar verkar lösningarna på de materiella problem vara idealistiska.

Bara att lära sig språket

Det gäller bara att lära sig språket och bekänna sig till det finaste av allt – svenskheten. Det är den som står i kontrast till alla samhällets brister, det är den som är vägen ut. Det gäller att ta sitt krossade hjärta, laga det med ståltråd, silvertejp och bitar av svarta soppåsar och fylla det med svenskhet. 

Att känna mer stolthet över höga fjällar och öppna landskap än skam över vapensmuggling och kemiska kastrationer. 

Det är då 40 år av socialdemokratisk nyliberalism kommer att bli ogjord. Nya miljonprogram kommer att växa fram. Nya jobb kommer att skapas. Trygghet. Välstånd. Integration. 

Det är då – när alla utomeuropéer, utrikes födda och svenskar med utländsk bakgrund har blivit lika svenska som lupiner vid vägkanten i juni – som vi kommer att få nycklarna till det nya folkhemmet. 

Men tills dess väntar “insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”