Det sägs ibland att upprepning är kunskapens moder och det är säkert visst och sant. Påståenden eller uppfattningar som upprepas, ibland till leda, fastnar lättare än det som sägs sällan eller i förbigående.

Men det är inte bara som uppfostringsmetod och inlärningsdito som upprepningen är vanligt förekommande. Minst lika vanlig är den på arbetsmarknaden.

Och bäst i klassen när det gäller att upprepa och driva sina krav på förändring av sakernas tillstånd, en regel eller villkor, är de privata arbetsgivarna. Det gäller oavsett hur motståndet utformas eller uttrycks.

Agerandet har två omedelbara följder. För det första blir det arbetsgivarnas frågor som dominerar det offentliga samtalet. För det andra tvingas motparten, facken, förhålla sig till frågeställningar som de själva inte valt. De hamnar på defensiven och blir reaktiva.

Arbetsgivarnas agerande är både genomtänkt och framgångsrikt. Oftast formulerar de ett krav en, två eller flera gånger och det avvisas lika många gånger. Kampen ser därför ut att sluta oavgjort.

Men arbetsgivarna nöter långsamt ner motståndet i sin till synes outtröttliga strävan efter en förändring. Kanske är framgången, åtminstone till en början, blygsam. Men också en liten förändring är en förändring och det som påbörjats kan få en fortsättning.

Ett exempel på hur ett ofta upprepat krav leder till förändring av regler i kollektivavtalen är skapandet av en arbetstidskorridor för arbetarnas normalarbetstid. Utan att betala övertidsersättning kan arbetsgivaren numera variera de anställdas veckoarbetstid med ett antal timmar både uppåt och nedåt. Genombrottet handlade om minuter, i dag handlar det om timmar.

Kravet på att lokalt kunna göra upp om ob-ersättning är ett annat exempel där arbetsgivarna ökat sin frihetsgrad att avvika från den centrala avtalsregleringen. Men framgångarna har på intet sätt gjort arbetsgivarna nöjda. Kraven på mer av flexibilitet och mer av lokal anpassning av avtalen är fortsatt prioriterat.

Att vinterns förhandlingar därför innehåller till synes oförenliga krav från fack och arbetsgivare om arbetstiden och i vilken utsträckning den ska kunna varieras är följdriktigt. Men de tuffa arbetsgivarkraven kan vara en skenmanöver. I slutänden kanske arbetsgivarna släpper sina krav på utökad makt över arbetstiden och i stället begär låga lönelyft som motprestation.

Allt för att etablera en ny norm eller ram för vilka löneökningar som är långsiktigt möjliga. Siktet på arbetsgivarsidan är inställt på fleråriga och mycket låga löneavtal (1,5–1,7 procent om året). Det är därför det pratas så mycket om arbetstid.

Med den här krönikan är det slutskrivet i Arbetet för undertecknad. Till alla er som genom åren hört av er och kommenterat och velat diskutera – tack för all uppmuntran och intresse.

Tommy Öberg