Anders Weihe. Foto: TT & Colourbox

Om IF Metall går till konflikt för löneökningar i kronor för dem med lön under 24 000 säger vi upp Industriavtalet, säger Anders Weihe, förhandlingschef vid Teknikföretagen.

För knappt fyra veckor sedan satte sig facken och arbetsgivarna inom industrin vid förhandlingsbordet. När de gamla kollektivavtalen löper ut den 31 mars ska de ha en ny löneuppgörelse klar, som också ska fungera som norm för resten av arbetsmarknaden.

– Jag tycker att det går bra, svarar Anders Weihe när Arbetet frågar om läget i förhandlingarna.

– Det är inte många frågor vi har på bordet. Det förenklar, men är samtidigt ett problem: Det är svårt att hitta någon bytesvaluta.

Den kanske svåraste frågan är fackens krav på låglönesatsning. Inför årets avtalsförhandlingar har LO-förbunden enats om att kräva löneökningar med 2,8 procent.

Samtidigt ska alla som tjänar under 24 000 kronor i månaden bidra till den gemensamma lönepotten med 672 kronor, kräver IF Metall och de andra LO-förbunden.

Men löneökningar som ska fungera som norm för hela arbetsmarknaden kan bara anges i procent, anser Anders Weihe. Inte i kronor.

– Om IF Metall går till konflikt för det här kravet, alltså en avtalskonstruktion där löneökningarna för dem med lön under 24 000 kronor anges i kronor, så kan Industriavtalet inte bestå, säger Anders Weihe. Då måste vi säga upp Industriavtalet. Fast jag förutsätter att vi löser det här utan strid.

Ingenstans i Industriavtalet står det att löneökningar ska anges i procent. Varför skulle löneökningar i kronor strida mot Industriavtalet?
– Att löneförändringar ska anges i procent behöver inte skrivas ut, det är självklart, svarar Anders Weihe. Man kan inte mäta nivåer i kronor.

Anders Weihe illustrerar med ett par exempel:

– Jämför med om någon frågar hur mycket matpriserna har ökat. Du kan inte svara ”50 kronor”.

– Eller säg att man först bestämmer löneökningen för vd, som brukar ha företagets högsta lön, och sedan kräver facket att alla övriga anställda ska ha lika mycket i kronor som vd har fått. Det är klart att det inte går.

Våren 2016 gav IF Metall aktivt stöd för att en uppgörelse där undersköterskorna fick ett antal kronor mer än ”märket”. Agerade IF Metall då i strid med industriavtalet?
– Vi har aldrig sagt att man inte kan satsa särskilt på en avgränsad, strategisk viktig grupp, säger Anders Weihe. Om lönenivåerna på ett område gör det omöjligt att rekrytera personal, så hindrar inte Industriavtalet att man höjer lönerna mer där.

Förutsättningen för det är att den utpekade gruppen är avgränsad, tillägger Anders Weihe som personligen anser att undersköterskorna var en alltför stor grupp. Samt att det finns en allmän acceptans för att den utpekade gruppen ska ha mer.

– Uppgörelsen mellan SKL och Kommunal var ett paket, där SKL bedömde att olika förändringar i avtalet gjorde att kostnadsökningen höll sig inom märket, påminner Anders Weihe.

IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä avfärdar påståendet att Industriavtalet skulle förutsätta löneökningar enbart i procent, inte kronor. En uppgörelse enligt formeln ”X procent, dock minst Y kronor” är lätt att förstå och skulle mycket väl kunna bli vägledande för resten av arbetsmarknaden, enligt Veli-Pekka Säikkälä.

– Det är ingenting konstigt med en sådan modell. Den går mycket väl att kommunicera till övriga parter på arbetsmarknaden.

– Det här är alltså inte en teknisk fråga. Bekymret är att arbetsgivarna inte gillar låglönesatsningar. De har en ideologisk låsning där.

Veli-Pekka Säikkälä beskriver samtalstonen mellan parterna som ”ganska bra”, men säger samtidigt att förhandlingarna går ”väldigt trögt”.

– Ingen enskild fråga ligger nära en lösning. Det är ett nötande.

 

Fakta

Industriavtalet säger dels att industrins förutsättningar ska vara utgångspunkten för förhandlingarna, dels att förbundsavtalen inom industrin ska utgöra ”kostnadsnorm och vägledning” för hela den svenska arbetsmarknaden. Facken och arbetsgivarna åtar sig att var för sig och gemensamt ”verka för att kostnadsmärket inom industrin är den norm inom vilken övriga parter på arbetsmarknaden ska hålla sig”.