Huset, utsikten och tomheten

lennartlundquistwebbkronika

Det är tidig eftermiddag och de sitter vid bordet av lufttorkad polsk ek, invid den röda stugan på den lilla ön mitt ute i den stora sjön. Deras egen ö. Deras paradis. Hon med rosévin i ett glas stort som en potta, han med en öl och ett glas Gammeldansk.

Första gången de var här klockade han att det inte tar mer än fem minuter att gå runt ön. ”Ja om häcken ska bli klippt i dag, så är det väl bäst att vi sätter igång”, säger hon. ”Jovisst”, säger han, men går i stället in och hämtar en öl till.

Hur hamnade de här? De har vänner som är som dem, som alla har yrken som heter något på amerikanska, beteckningar som ingen riktigt begriper men som utstrålar framgång, hög lön och dyr tjänstebil.

Ingen av dem kan mer exakt redogöra för vad alla de andra gör, dels därför att man inte lyssnar så noga, dels därför att man inte vågar fråga och därmed skulle riskera att bli betraktad som korkad. Ändå umgås de eftersom de så att säga passar in i varandras koncept.

När de träffas är det mest för att titta på varandras helrenoverade kök, jättelika gå-in-i-garderober, arkitektritade vindsvåningar – och – för att jämföra lantställen. Alla hade lantställen – men inte de.

Det var just det som ledde fram till köpet av den lilla, men väldigt dyra, ön med den aktsamt renoverade lilla stugan som faktiskt har golvvärme i badrummet.

Första sommaren öste de ut bilder på Facebook och Instagram. Kall tysk doppelbocköl på altanen vid solnedgången. Morgonyoga på bryggan. Selfies vid plastbåtens Yamaha-motor på 100 hästkrafter. Osande biffar på Webergrillen, något mindre än en folkvagnsbuss. Kort sagt: De hårdlanserade ön.

Första sommaren hade de gäster. Det gick inget bra. Redan efter några timmar insåg de att den lilla ön inte höll för övernattande gäster. Att de inte hade så mycket att prata med dem om visste de sedan tidigare. Men att det skulle bli tomt och ta slut så snart…

Det fanns ingenting som distraherade. Huset och utsikten och Webergrillen och allt det andra hade ju gästerna redan sett och berömt på nätet. Och promenaden runt den underbara ön tog som sagt bara fem minuter.

Man kunde visserligen ta båten och dra in till land. Men där fanns bara en granskog som de inte ville ta gästerna till eftersom de fann den ostädad och ingenting att se. Gästerna blev tysta och uppenbart uttråkade, bläddrade bland bostadsannonserna i en gammal Svenska Dagbladet, pillade på telefonerna och visade bilder på sitt eget lantställe där det bara var femton minuters bilresa in till affären.

”Fullständigt underbart!”, sa gästerna när de kramades och lät sig köras över till fastlandet med en gång efter frukost. Några fler gäster blev det alltså inte efter det. Och nu satt de lyckliga ägarna där den tredje sommaren.

Den bild alla hade av deras sommarlycka på en exklusiv och alldeles egen ö var alltför fin, alltför värdefull i bekantskapskretsen, för att överges.

”Eller så kan vi låta bli att klippa häckjäveln”, säger hon. ”Jovisst”, säger han.

Lennart Lundquist

Kommentera den här artikeln