Statliga Konjunkturinstitutet kastar sig i dag in i en het politisk debatt:
Om lägstalönerna sänks kan arbetslösheten sänkas varaktigt, skriver de i sin senaste lönebildningsrapport.
Då kan även lågutbildade, funktionshindrade, nyanlända, äldre, långtidsarbetslösa och övriga med låg chans att få jobb kunna ta steget in på arbetsmarknaden.
Det här låter precis som Allianspartiernas ständiga tal om att ”sänka trösklarna” in på arbetsmarknaden för dem som står längst från arbetsmarknaden, där ”sänkta trösklar” alltid betyder sänkta löner och försämrade anställningsvillkor.
Men den som läser Konjunkturinstitutets rapport finner att resonemanget har en betydligt större spännvidd än lägstalönerna.
Snarare hamnar vi i ett politiskt resonemang som är minst lika välkänt som Allianspartiernas ständigt upprepade krav på lägre lägstalöner.
Det handlar om hur vi kan stänga eller skapa klasskillnader.
För antingen kan vi ju utbilda dem som inte har utbildning. Det skulle minska den stora missmatchningen mellan lediga jobb och utbildad arbetskraft som Alliansens lämnade efter sig med nedskuren arbetsmarknadsutbildning och en havererad skola.
Eller så kan vi strunta i att skapa en utbildning för alla och i stället sänka lägstalönerna, vilket på sikt, som Konjunkturinstitutet hävdar, skulle skapa helt nya lågproduktiva jobb.
Valet är därmed lika mycket ett politiskt val som ett avtalsmässigt.
Vill vi ha ett inkluderande samhälle där alla är med på lika villkor? Eller vill vi hålla en kader av outbildad arbetarklass som kan utföra enkla tjänster och aldrig ges möjlighet att utbilda sig?
Att sänka lägstalönerna, som såväl Folkpartiet som Centerpartier propagerar för, är ett aktivt vägval mot större klasskillnader och skapandet av en lågbetald underklass.
Den rödgröna regeringen har insett detta. De mycket kraftiga skolsatsningar som finns med i de rödgrönas budget baseras på det faktum att den mycket tydliga skiljelinjen mellan att få jobb och att inte få jobb går mellan dem som har gymnasieutbildning och dem som inte har det.
Det är då ett politiskt val att antingen se till att fler får gymnasiekompetens. Eller att sänka lägstalönerna.
Naturligtvis kommer det alltid att finnas enskilda personer som av en eller annan anledning inte kan producera ens det värde som lägstalönerna stipulerar.
För dessa personer har Sverige tidigare lyckats bra med lönesubventioner till enskilda personer som gör att arbetsgivarna inte behöver, brutalt uttryckt, betala för mer än de får.
Återigen står valet mellan att försvara lägstalönerna och skapa ett inkluderande samhälle, öppet för alla, eller att hålla vissa människor utanför såvida de inte vill jobba till usel ersättning.
