Har Folkpartiet fått fnatt?
Eller har partiets förflyttning mot höger verkligen gått så långt att ingen av partiets (allt färre) kvarvarande socialliberaler vill ta upp kampen om partiledarposten med Jan Björklund?
I tisdags meddelade den mer socialliberalt inriktade Birgitta Ohlsson att hon inte ställer upp som motkandidat till Jan Björklund.
Nu spelar det ingen större roll. Bara två partidistrikt hade nominerat henne medan Jan Björklund redan samlat en överväldigande majoritet bakom sig.
Så vad har egentligen hänt med socialliberalismen?
Vad hände med traditionen av Folkpartiets kamp för individens rätt kopplat till socialt ansvar?
Är det kanske så att vi måste vänta tills de nu unga folkpartisterna växer upp och sparkar ut surkarten runt Jan Björklund?
Ungdomsförbundet Luf verkar nämligen ha kvar en större vilja att förvalta den etiska kompass runt socialliberalismen som i Sverige främst lanserades genom den dåvarande partiledaren Bertil Ohlin.
Ungdomsförbundets motkampanj mot Sverigedemokraternas reklam nyligen i Stockholms tunnelbana vilade på stark humanistisk grund när de formulerade orden:
”Sorry for the ridiculous message in the ceiling – we have a big problem with a racist party in the parliament”
Det beramade utspelet mot Jan Björklund om Folkpartiets förödande flyktingpolitik, där Jan Björklund vägrade debattera i Aktuelltstudion, kom också från den socialliberalt inriktade partikollegan Frida Johansson Metso, tidigare ordförande i Luf.
Hennes efterträdare som Luf-ordförande, Linda Nordlund, är dessutom en av de feminister som skarpast angripit Islamska Staten IS i en rad krönikor och artiklar.
Samtidigt har partiets mer etablerade krönikörer de senaste dagarna hellre surat över att det vaga begreppet ”feminister”, oklart vilka, inte tar tillräckligt avstånd från IS.
Strategin, om det nu över huvud taget finns någon strategi hos de etablerade krönikörerna, verkar vara att låta kritiken mot Vänsterpartiets svårförståeliga oförmåga att skilja på könsförtryck och religionsfrihet spilla över på ”feminism” i största allmänhet.
När en sådan debattmiljö råder inom partiet är det inte överraskande att en socialliberal feminist som Birgitta Ohlsson inte kan utmana Jan Björklund på partiledarposten. Inte efter att indirekt ha blivit utpekad som IS-anhängare. Eller åtminstone för att inte ha tagit tillräckligt avstånd från IS.
Men kanske mest obegripligt är Folkpartiets uppslutning bakom Jan Björklund med tanke på det svaga valresultatet. Folkpartiet har dessutom två val i rad legat i bottenträsket när det gäller att attrahera unga väljare.
Björklunds skolpolitik, vars enda substans var att i takt med nedskärningar och utförsäljningar monotont upprepa att de usla skolresultaten var den tidigare socialdemokratiska ”flumskolans” fel, kan inte heller den mest inbitne folkpartisten se som någon särskilt lyckad politik.
Folkpartiets vandring mot höger är sorglig. De tidigare kontaktytorna runt ett socialt ansvar som funnits mellan FP och S har raserats och aldrig har väl en samsyn mellan partierna över blockgränsen känts så avlägsen.
Och i höst kommer Folkpartiets avstånd från socialliberalismen åter att manifesteras när Jan Björklund ohotad väljs om som partiledare.
