Bara timmar efter att Donald Trump återigen svurits in som president befann sig transpersoner i skottgluggarna. Med en presidentorder om att Amerikas förenta stater nu endast erkänner “två kön, man och kvinna” och att dessa är statiska enligt “obestridlig verklighet” har den officiella hbtqi+ historien börjat skrivas om.
På National Park Service’s hemsida har alla referenser till de transpersoner som var ledande i upploppen som blev startskottet för den moderna gayrörelsen försvunnit. Jag skriver “gayrörelsen” då transpersoners frigörelse snabbt hamnade i skuggan av homokampen, trots pionjärer som Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera.
I ett stycke som hastigt skrubbats på hemsidan läser jag att Rivera kämpade för “homosexuellas och rättigheter” (sic), transpersoner har blivit raderade men syns fortfarande i mellanrummen.
Nazister stormade institut för sexualvetenskap
Maj 1933 stormade nazisterna Magnus Hirschfelds institut för sexualvetenskap i Tiergarten i Berlin. Nazistisk ungdom vandaliserade lokalerna och plundrade bibliotek och arkiv. Några dagar senare brändes allt som nazisterna kommit över i ett offentligt bokbål på Bebelplatz i Mitte. Institutet stängde och Hirschfeld, som befann sig utomlands vid stormningen, dog två år senare i Nice i Frankrike.
Hirschfeld förstod könsidentitet som separat från sexualitet, han identifierade att det fanns könsuttryck som inte var binära och han såg det queera som något naturligt och inneboende.
I lågorna på Bebelplatz gick ovärderlig kunskap upp i rök, i ett bakslag som förändrade historien för de queera frigörelserörelserna.
Text från det förflutna
Jag letar efter texter jag skrev förra gången Trump hade tillgång till kärnvapen. Då för Politism, en opinionsskapande sajt som drevs av Schibsted, Kommunal och LO. När Schibsted drog sig ur, blev Politism vilande och när bolaget överläts till LO försvann textarkivet från nätet.
Enda anledningen att jag nu kan hitta (vissa av) mina texter är för att de finns bevarade på Internet Archive. I april 2018 skrev jag: “Insatserna är högre än någonsin, men omständigheterna skyms av det batteri av nyheter som följer av att Vita Huset tycks styras på känsla av en instabil ledare. Nyheter som tidigare hade behandlats i månader avhandlas mellan frukost och lunch. När nästa flash rullas ut, har vi redan glömt den förra.”
Då kändes Trumps strategi närmast slumpmässig, de ständiga attackerna mot allt som satt fast verkade som något känslostyrt och oseriöst.
“Men om vi skulle ponera för ett ögonblick att allt detta ingår i en uttänkt plan, att det som ser ut som ohämmade impulser, egentligen är skenmanövrar för att hålla media och politiska motståndare upptagna medan man cementerar sin makt och driver igenom impopulär politik. Då är det en taktik som har fungerat förvånansvärt bra.”
Vadar runt i tech-miljardärernas ego-sörja
Och denna andra gång känns det helt metodiskt. Det är omöjligt att bevaka allting samtidigt och när jag härom veckan satt med en notis om Trumps angrepp mot hbtq-rättigheter var det redan omöjligt att få in allt på den begränsade teckenlängden.
Medan vi protesterar mot förbuden mot könsbekräftande vård för unga, försvinner finansieringen för de internationella hivprojekt som räddats hundratusentals liv, och så vidare.
Move fast and break things, som Mark Zuckerberg ska ha sagt. Och medan Trump och Musk slår sönder den amerikanska infrastrukturen, med särskilt sikte på minoriteter, passade Facebook på att upphäva sina mångfaldsprojekt, med speciellt fokus på att göra livet surt för oss som är HBTQI+.
Till exempel är det nu tillåtet att kalla specifikt queera personer för mentalt störda. Zuckerberg tog till och med bort tampongerna som funnits tillgängliga för transmän på Facebooks toaletter.
Som hivpositiv tillhör jag Ward 86, San Francisco och världens första hivklinik. Den kliniken tillhör ett sjukhus som nu mer heter Zuckerberg San Francisco General Hospital and Trauma Center.
Vi vadar omkring i tech-miljardärerna miserabla egosörja.
Vi raderas från regeringens hemsidor
Veckan innan transpersoner försvinner från minnet av Stonewall-upproret har jag suttit med artiklar för Ottar. Jag har intervjuat Les Wright från Bear History Project International för en artikel om björnkulturen, och jag har pratat med personen som skriver bloggen Brödraskapen som behandlar transmaskulin historia.
Les och Brödraskapen är långt ifrån ensamma i sina värv, över hela världen finns tusentals människor som arkiverar, skriver artiklar och möjliggör berättandet av queer historia.
De är garanten för att vi inte blir raderade i verkligheten när vi blir raderade på regeringens hemsidor.
Att samla och tillgängliggöra vår historia är viktigare än någonsin. Internet blir allt mer osökbart, manipulerat och fullt av AI-skräp. Transfobiska charlataner och bakteriologer som inte visste vad en transperson var för fem år sedan, har nu intagit expertpositioner och uttalar sig myndigt om nutida genusideologi, om hur onda aktivister lurar könsförvirrade homos att transitionera.
Absurd idé
Vi som har existerat i queera kulturer i decennier inser det absurda i idén att transpersoner fått för mycket stöd och backning. Vi var med när våra vänner inte pallade med att försöka ta sig igenom nålsögat som var tillgång till könsbekräftande vård. Vi minns tvångssteriliseringarna av transpersoner, och vi minns när transpersoner som inte var heterosexuella misstroddes.
Att fler transpersoner syns i samhället idag är inte ett mysterium eller en trend för oss som varit med ett tag.
I den cisheteronormativa historieskrivningen har gränsen för vad som ses som samkönad attraktion och vad som ses som könsvöverskridande inte alltid varit bergfast. Den man som lät sig knullas sågs som feminiserad, öknamn för homosexuella var ofta även öknamn på kvinnliga sexarbetare.
Personer som vi idag enkelt skulle identifiera som transkvinnor hamnade under bögparaplyet medan transmän ofta osynliggjordes helt.
Brödraskapen skriver:
“Det finns ofta en påtaglig ängslighet inför ”risken” att feltolka en historisk cisperson som trans. Samtidigt har det omvända har varit snarast kutym under mycket lång tid och i regel inget som man problematiserat förrän på senare tid. Det finns enligt vissa historiker en inneboende problematik i att applicera modern terminologi på historiska fenomen och individer. Och det är förstås sant att vår önskan att tolka historiska personer utifrån moderna kategorier inte innebär att dessa individer skulle instämma i vår bedömning om de levde idag. Kritiker menar därför att vi, genom att tala i dessa termer, förlorar något av det unika i dessa personers erfarenheter. Inte sällan beskrivs det som en slags revisionism som gör politik av historien. Samtidigt tycks dessa kritiker inte se något problem i risken att vi osynliggör aspekter av dessa individer kopplade till deras normbrytande, aspekter som skulle kunna belysas med hjälp av ett transperspektiv.”
Vi behöver transperspektiv för att förstå tiden vi lever i nu också, för att skildra den och bevara den kunskapen.
Bokbål och rosa trianglar
Nazisternas bokbål och rosa trianglar blev en fördämning för de gryende queera rörelserna, men de stoppades aldrig. Som vatten finner vi en väg framåt, runt, genom, och oavsett hur totalitärt, puritanskt och konservativt ett samhälle blir så finns det alltid transpersoner, alltid homosex, alltid folk som inte kan eller vill beskrivas med det statligt godkända språket.
Men amerikanska queers – framförallt transpersoner, lever under ett moln av fasa just nu. Jag ser transpersoner i min verklighet och mina flöden förändra sina könsuttryck, byta namn eller be om bidrag för att flytta till andra delstater (eller om de har tur med passet: utomlands).
Och vi skickar de slantar vi har, hoppas på det bästa, letar efter en demonstration eller protestlista. Men det queera USA är förlamat av skräck inför framtiden och just nu känns det som att vi befinner oss i stormens öga.
De kommer aldrig radera oss
Allt jag egentligen kan göra är att skriva om det.
Ibland när jag ifrågasätter visheten i att ha valt det inte helt stabila yrket “skrivande person” så brukar jag trösta mig med tanken på att någon en dag, långt efter att jag kilat vidare, snubblar på en av mina texter i någon sorts arkiv, och kanske lär sig något om hur vi levde.
Kanske just min text blir den pusselbit som löser en gåta om hur hbtqi+-världen såg ut på 2020-talet. En fåfänga såklart, men likväl en tröst när det bara är damm och spindelväv på kontoutdraget.
De kommer aldrig lyckas att radera transpersoner, förändra språket som queers använder om varandra eller skriva om historien om hur vi tog oss hit.
Det är inte USA:s parkförvaltning som bär minnet av Stonewall-upproret, vi bär det i våra kroppar och på servrar, hårddiskar, i både öppna och hemliga arkivskåp runt om i världen.
Någon gång kommer historien om den här tiden att berättas och då kommer all den kunskap som Trumps anhang försöker radera att finnas bevarad.
Och då ska vi berätta hur det egentligen gick till när vi till slut vann.