Hjärtsjukdom. Stroke. Cancer. Självmord. Alla stora dödsorsaker är betydligt vanligare bland dem med kort utbildning än bland högutbildade. Gör vi ingenting åt det kommer skillnaderna troligen att öka.

När den nybildade Folkhälsomyndigheten publicerar sin första rapport om folkhälsan i Sverige i dag, fredag, känns de stora trenderna igen från tidigare rapporter från Socialstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut. Svenskarna lever allt längre, eftersom stora dödsorsaker som hjärt- och kärlsjukdom har minskat kraftigt. Förbättring är kraftigare bland personer över 65 år än bland unga, och större bland män än kvinnor. 2013 var medellivslängden för kvinnor 83,7 år och för män 80,1, vilket betyder att svenska män för första gången har nått över 80-årsstrecket.

Men de sociala skillnaderna i hälsas är stora, och de tycks snarast förstärkas. I statistik över medellivslängd brukar skillnaden mellan män och kvinnor överskugga andra faktorer. Men ser man till hur många år en svensk 30-åring väntas ha kvar att leva betyder sociala skillnader faktiskt mer än kön. Den återstående livslängden från 30-årsdagen är 50,7 år för män och 54,0 år för kvinnor, en könsskillnad på 3,3 år. Skillnaden mellan personer med bara förgymnasial utbildning och personer med eftergymnasial utbildning är större: hela fem år för både män och kvinnor.

Rapporten lyfter fram kvinnor med kort utbildning som den grupp vars hälsa utvecklas svagast. Medan dödligheten (antalet dödsfall i relation till befolkningens storlek) i åldersgruppen 35 – 64 år har minskat med hela 33 procent för högutbildade kvinnor de senaste 20 åren har den bara minskat med sex procent för de lågutbildade kvinnorna.

Folkhälsomyndigheten har gått igenom statistiken dödsorsak för dödsorsak, och det sociala mönstret är bedövande tydligt. Hjärtinfarkt är mer än tre gånger vanligare bland 35 – 44-åringar med förgymnasial utbildning än bland jämnåriga med eftergymnasial utbildning. Självmord är ungefär dubbelt så vanliga bland dem med kort utbildning.

– Hälsoskillnaderna i befolkningen är ett stort problem inte bara för de drabbade, utan för hela samhällets utveckling, säger Johan Carlson, generaldirektör på Folkhälsomyndigheten.

– Vi talar om genusfrågor och vi väger in miljöaspekter i politiska beslut, men vi tar inte hänsyn till hälsofrågorna. Det måste vi göra. Det finns all anledning att tro att skillnaderna i hälsa kommer att öka om vi inte hanterar dem.

En mer jämlik folkhälsa kräver ansträngningar på en rad områden. Som ett positivt exempel nämner Johan Carlson Malmökommissionen och dess rapporter om vad som orsakar skillnader i hälsa i Malmö. Kommissionens arbete har lett till fram till en lista på nödvändiga insatser, från bättre stöd för utsatta elever till sociala konsekvensbedömningar inom stadsplaneringen.

Bilden av stora och snarast skärpta sociala skillnader i hälsa är inte självklar. Folkhälsomyndigheten har alltså använt utbildning som mått på social ställning, eftersom det är det enda mått som går att samköra med Socialstyrelsens patientregister och dödsorsaksregister. Men eftersom utbildningsnivån i befolkningen ökar, och den grupp som bara har grundskoleutbildning har krympt från omkring 40 procent i början av 1990-talet till omkring 20 procent i dag, blir jämförelser över tid vanskliga.

– Ja, gruppen med kort utbildning ser annorlunda ut i dag, säger Johan Carlson. Därför är vi försiktiga med slutsatser. Men de sociala skillnaderna finns där och är ett problem i alla fall.