En påse krimineller

Författaren Aino Trosell har varumärkesskyddat ordet ”krimineller”. Det gjorde hon rätt i. Krimineller är ett eget, nytt och bra namn för noveller där det inte riktigt passar med prefixen deckar- eller ens kriminal-.

TrosellKrimineller_1422Min grav är din (Lindelöws) heter Trosells andra samling med krimineller. En svår genre, oavsett om de korta berättelserna kallas deckar- eller kriminalnoveller eller just krimineller. Resultatet – för andra och de flesta krimiförfattare – brukar nästan aldrig bli mer än en krumelur: snabb händelse, antydan till miljö och mordlysten knorr.

Också i den nya samlingen med tolv noveller visar Trosell att hon är ovanligt skicklig på att skriva kortkrimi. Hon drar ut något på novellerna – men inte mycket, aldrig mer än vad som behövs – så att hon får plats med en hel historia i det korta formatet.

Inga deckarhistorier, sällan kriminalhistorier heller – utan berättelser om människor som begår (eller drabbas) av brott. Ja, som råkar begå brott. För Aino Trosell är så otidsenlig att hon fortfarande verkar mena att kriminalitet uppstår ur livsförhållanden. Brott och miljö hör ihop.

T ex i den starkaste, ännu något längre titelkriminellen där Siv Dahlin, hennes återkommande huvudperson, nyss fyllda 50 och nu kassörska i en livsmedelsaffär i Västerås, hamnar mitt i en krock mellan hederskultur och dagens Sverige.

Siv Dahlin-kriminellerna – tyvärr endast fyra i den här samlingen – tycker jag fungerar bäst. Kanske för att jag följt henne genom krimiromaner och tidigare krimineller, från romanen Om hjärtat ännu slår (2000), där Siv lämnar sin man för att börja leva på nytt, och framåt. Så jag känner ju Siv! Och kanske främst för att Siv Dahlin är en välgenomtänkt litterär person: kvinna och arbetare, vanlig (vad det ordet nu betyder) och vardaglig, högst trovärdig.

Hon blir berättelsernas guide: en garant för att det som Aino Trosell skildrar – människor i dagens Sverige – nog måste vara så verkligt det kan bli.

”Störd och skakad” – en annan Siv Dahlin-kriminell i den nya samlingen – är ett drama med tre, fyra eller fem kvinnor: Siv, här arbetslös och bosatt på en liten gård i Dalarna, Bodil, närmsta grannen, 72 år, och Agnes, också granne, alkoholiserad fembarnsmamma, och Maria, 14 år, dotter till Maria (samt Ingmarie, avliden, mamma till Agnes).

Också ”Flykten till sanningen” – om två invandrarungdomar, Leo och Joseph, som på olika sätt hanterar sin uppväxtmiljö vid och över gränsen till kriminalitet – är en kriminell (utan Siv Dahlin) som kunde vara nedtecknad rätt ur verkligheten.

Ibland – alltför sällan, enligt min åsikt – har Aino Trosell dessutom sitt eget sätt att skriva. Plötsligt kan hon bryta loss bitar ur texten och hugga av en mening. Några ord flyttas till nästa rad så att det blir ojämna högermarginaler – som en känslofylld dikt – i prosan. Aino Trosell lever sig in så starkt i den person hon skildrar att berättelsen – själva orden – tar en annan väg och skapar sin egen stilistik.

Jag upprepar från tidigare att jag önskar att hon skulle arbeta ännu mer med detta egenartade sätt att skriva, använda det rätt igenom en hel roman, gärna en krimiroman.

Krimineller (den första samlingen, också utgiven av Lindelöws förlag) och Min grav är din / Krimineller II finns även som talböcker. Och då kan jag passa på att rekommendera ännu en talbok: Aino Trosells långkriminell alternativt kortkrimiroman Isbränna (talböckerna är utgivna av Tundell Salmson Audio).

Jag lät talboken gå i bilen men fick stanna, kunde inte köra samtidigt som jag hörde Stina Ekblads suggestiva uppläsning av den skrämmande och allt mer intensiva berättelsen om en kvinna, Ritva, som förlorar sin son och vad detta gör med henne – ja, får eller tvingar Ritva att göra – för att hon ska kunna hantera sin sorg och på något sätt kunna leva vidare.

”Men det är trots allt bara en text”, som Aino Trosell uttrycker det. ”Verkligheten är värre.” Vilket också kan gälla för hennes krimineller i samlingen Min grav är din.

Bengt Eriksson

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln