Vad är en deckare?

I min förra krimitext (här!) skrev jag om ett av bidragen till boken Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver. En intressant bok som också är värd en egen recension.

Vid första anblicken tycker man kanske inte att boken verkar vara så märkvärdig. Det finns ju många liknande antologier, främst på engelska men också på svenska, där olika skribenter uttrycker skilda åsikter om kriminallitteratur.

Observera frågetecknet i titeln! Det ger en första antydan om att den här boken ändå inte är som alla andra. Magnus Röhl, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, har varit redaktör och han hade en lite annorlunda idé för sin antologi.

Innehållsförteckningen fick mig att blinka till. Bland de medverkande finns deckarläsare (och även deckarförfattare) som T.S. Eliot, Maksim Gorkij, Bertolt Brecht, Dorothy L. Sayers, W.H. Auden, Raymond Chandler, Ross Macdonald, Jorge Luis Borges och Umberto Eco. Bidragen har placerats i tidsordning efter när de skrevs/publicerades – från 1910- till 2010-talet – med ett par, tre eller fyra texter för varje tioårsperiod.

Det gör antologin dubbelt intressant. Dels handlar de kritiska texterna om den detektiv- och kriminallitteratur som var aktuell och tillgänglig vid skrivögonblicket. Men ihopfogade i tur och ordning visar texterna dessutom hur synen på deckare/krimi har varit under olika tider och hur denna syn förändrats från tidigt 1900-tal och framåt.

Idag tas kriminallitteratur – som helhet – på större allvar än för 100 år sen. Deckarens anseende har ökat. Och ändå inte. Den ambivalens och hatkärlek som poeten W.H. Auden (1940-tal) ger uttryck för snarliknar de åsikter som mer skönlitterära kritiker kan framföra om deckarlitteratur också på dagens kultursidor.

Något som förändrats – ja, dementeras – i allt fler nutida deckare är påståenden som följande av sociologen Sigfried Kracauer (1920-tal): ”Slutet på detektivromanen innebär alltid att förnuftet är den oomstridde segraren.”

Genomgående självsäkra åsikter, då som nu. Liksom olika åsikter om när genren uppstod och hur krimi ska läsas. Poeten T.S. Eliot (1920-tal) menar t ex att Månstenen – av Wilkie Collins – ”är den första, den längsta och den bästa av de moderna engelska detektivromanerna”.

Medan litteraturvetaren Jean-Pierre Richard (1960-tal) skriver att ”det är med Balzac som detektivromanen verkligen tar sin början”, poeten/författaren Jorge Luis Borges (1970-tal) ansluter sig till åsikten att Edgar Allan Poe ”uppfann genren” och deckarförfattaren Dorothy L. Sayers (1930-tal) påminner om att redan Aristoteles ju skrev deckare.

Pjäsförfattaren/poeten Bertolt Brecht (också 30-tal) var före sin tid när han hävdade att ”det finns mängder av scheman för kriminalromanen” – alltså inte bara en sorts krimi. Fast Brecht påstod också att det skrivs bättre kriminalromaner i England än i USA, för där sjunker de till thrillernivå: ”spänningen är inte längre intellektuell utan bara nervkittlande”.

Vilket deckarförfattaren Raymond Chandler (1950-tal) motbevisar genom att lyfta fram 20- och 30-talens pulpmagasin = skräpdeckare. Också litteraturforskarna Maureen T. Reddy (1990-tal) och Pim Higginson (2000-tal) har skrivit intressanta texter om feministisk respektive afrikansk kriminallitteratur. (Det var Higginsons essä som jag förra gången närläste i min krimitext.)

Antologin Mordets enkla konst? – med detta smart utplacerade frågetecken i titeln – ifrågasätter om det verkligen är så enkelt att vare sig författa, kritisera eller ens läsa deckare. ”Boken är”, enligt omslagstexten, ”främst avsedd för studenter i litteraturvetenskap, men den ger både bredd och fördjupning för den allmänt intresserade läsaren av detektivromaner.”

Intygas härmed! Det stämmer ordagrant.

Antologin avslutas med ett par svenska bidrag (2010-talet) av deckarkännarna Karl G. och Lilian Fredriksson om ungdomsdeckare och Michael Tapper om roman- och filmpoliser, samma ämne som han doktorerat på.

Men här kunde – ja, borde – gärna ha funnits fler svenska texter. Någon kriminalessä av den finurlige sociologen Johan Asplund hade suttit perfekt!

Bengt Eriksson

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln