Människan, människans varg

PengarnaloggaMartin Scorseses filmatisering av börsmäklaren Jordan Belforts memoarer är en riktig storfilm, med oerhört fiffigt berättande. Snabba klipp från orgier och utsvävningar omväxlande med utdragna dramascener där utgången är nagelbitande oviss – till exempel slagsmålet mellan två som är så omtöcknade av kemiska droger att de bokstavligen inte kan stå på benen. Dessutom oväntade inslag som reklamfilmer och sekvenser där man hör de inblandades inre monolog. För att inte tala om de sekvenser där Belfort träder in i rollen som berättare av sitt eget liv och förklarar yrkets finesser och terminologi för oss fåkunniga.

Leonardo di Caprio gör den lika mångbottnade som självbedragande titelrollen ypperligt, med en kroppstyngd som tycks variera beroende på stämning och omständigheter. Det har invänts att Belfort i egenskap av berättare, med gott om skojfriskhet och ironier, tillåts ge en alltför positiv bild av livet i mäklarbranschen. Men det mänskliga elände han vållar och representerar och lever fullt ut torde stå klart för var och en, utan att det behövs insprängda moraliska förkastelsedomar eller avståndstaganden.

Firman Belfort grundar har som idé att lura folk till usla investeringar därför att de drömmer om ett framgångsrikt liv. Investeringarna driver upp aktiekurserna, vilket ger möjlighet att (olagligen) tjäna grova pengar utöver kommissionsarvodena. Själva det bedrägliga i affärsmodellen, och det omänskliga arbetstempot, lockar fram en backanalisk livsstil. Men framför allt visar Scorsese i hur hög grad firman är en sekt, som kollektivt intalar sig själva att det de gör är rimligt och rätt. Ett gruppbeteende byggt på basala instinkter, understödda av allehanda droger, visas upp både i förfärliga masscener och i närbilder av människor på djurstadiet. Den plötsligt uppblossande brutaliseringen är liksom grundtonen i Scorseses bild av livet på toppen av tillvaron – medan all förfining bara är köpt eller välberäknat utanverk.

Wolf_1402Men framför allt ger Wolf of Wall Street en kurs i säljteknik, och därmed också en instruktiv lektion i hur det går till när man låter sig luras. Knepet är att skapa ett behov av ett annat liv än det kunden lever och samtidigt erbjuda nånting som antas kunna ge en förändring.

Man kan teoretiskt urskilja två förhållningssätt till pengar, ett inifrån och ett utifrån.

För den som är inne i pengarna krävs ett ständigt flöde, aldrig stillastående. Otaliga gånger i filmen liknas pengarna vid en drog. För den som står utanför pengarna och ”åker i en ful bil med sin fula fru bredvid” blir de däremot representant för en fundamental brist. Frånvaron av pengar etableras som symbolen för skillnaden mellan det onda livet och det goda. Och då är det lätt att bli lurad. Rikedomen i sig och dess attribut fungerar som ett säljargument.

Man får aldrig se några av dem som blir tubbade att investera sina överskottspengar i hopplösa projekt. Men i ett stort antal instruktiva telefonsamtal får man höra hur de faller till föga för den hypnotiska övertygelsen hos dem som knarkar pengar. Det finns egentligen bara en förnuftig motpol och det är den strävsamme FBI-agenten, som bara har en enda kostym och åker hem från jobbet med tunnelbana. Han har överblick på hur världen fungerar.

Men allra bedrövligast är kanske de talrika representanterna för dem som arbetar i nöjesindustrin kring pengabranschen. Dvärgar som används som levande dartpilar och bowlingklot. Prostituerade i alla prisklasser. Och tjänstefolk av alla de slag. Som tål vadsomhelst för att jobbet ger dem mat på bordet. Och vars pengar aldrig nånsin blir över till några investeringar.

Ett exempel på den underförstådda nedvärderingen av servicemänniskor är den makabra scen som skildrar ett långt sammanträde med firman som hyr ut underhållningsdvärgar, om det lämpligaste sättet att bemöta dem och om att det är viktigt att aldrig se dem i ögonen innan de kastas iväg mot måltavlan.

Scorsese låter samtalet pågå länge, med starka underliggande känslostämningar. För det här är ju en spegelbild av hela verksamheten. Desto starkare blir kontrasten mellan den sakliga businesstonen och vad som faktiskt avhandlas. Dessa clowner till direktörer skulle kunna fungera utmärkt inom vilken diktatur som helst.

 

John Swedenmark
08-796 27 13 @jswedenmark @kulturarbetet

Kommentera den här artikeln