Det är både fascinerande och skräckfyllt att i Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga” läsa om psykoanalytikern Margit Norell och hennes grupper av hänryckta lärjungar.
Margit Norell beskrivs som kvinnan som genom ombud i Sture Bergwalls behandlingsteam skapade seriemördaren Thomas Quick i ett försök att göra sig själv lika internationellt berömd och odödlig som Sigmund Freud.
En stor hjälp har Dan Josefsson fått från dem bland Margit Norells lärjungar som nu väljer att träda fram och berätta om den villkorslösa lydnaden och den hierarkiska struktur som Norell skapade och som är utmärkande för varje sekt.
Men klassperspektivet, som så väl skildras i bokens inledning där Sture Bergwalls fattiga familj ställs mot Margit Norells familjehistoria, en mycket förmögen familj med personliga vänskapsband till kungahuset, kommer alltmer i skymundan.
Det är visserligen naturligt. Bokens styrka är att skildra den destruktiva sektmentalitet som Norell och hennes välutbildade jasägare skapade.
Här har vi bland andra ”vittnesexperten”, Säterterapeuterna, överläkaren och dessförinnan kuratorn som trots sin ställning upphöjdes till psykoterapeut under den tid då hon tillhörde Margit Norells inre lydiga krets eftersom hon sades kunna hela schizofrena, om inte med handpåläggning så i vilket fall genom Norellsk analys inom den numera nedlagda så kallade Sätermodellen.
I det perspektivet får klasstrukturerna bland sektens offer nödvändigtvis en andrahandsposition.
Det är den blinda tron på Margit Norells teser om bortträngda minnen, främst av tidiga sexuella övergrepp, som styr gruppens hela liv och verksamhet.
De vet att de har rätt, vad än fakta och verklighet säger.
Ändå finns även de klara klassmässiga positionerna där, och de bör påpekas.
Sektens offer är inte bara psykiskt nedgångna och själsligt sargade personer. De är också sprungna ur den underklass sekten inte förstår sig på.
Redan i Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick, att skapa en seriemördare” framgår att åklagare och utredare vid flera tillfällen ljög inför sittande rätt när Sture Bergwall dömdes för mord.
De grundade sina lögner på det massiva stöd som hela upplägget fick från Säters samlade psykiatriska elit och de förmedlade samma förvridna bild som sektens analytiker skapat.
Och här vilar något mycket viktigt och mycket tragiskt: hade Sture Bergvall haft en annan bakgrund, hade han också kommit från en familj med nära vänskapsband till kungahuset, skulle seriemördaren Thomas Quick aldrig ha lockats fram ur hans själs blindspår.
Det hade varit otänkbart att åklagare och utredare medvetet skulle ha ljugit under rättegångarna om det på den anklagades bänk hade suttit en man av börd.
Det mest skrämmande är att de ansvariga ännu inte har fått någon påföljd för att ha förstört en människas liv.
I stället hävdar Säters nuvarande överläkare med en fortsatt ovetenskaplig och oacceptabel tjurighet att Sture Bergwall är psykopat och förtjänar att sitta inspärrad, nu inte längre med hänvisningen till de mord han inte har begått, Säter hänvisar i stället till att Bergwall ju i verkliga livet har tafsat på och givit sig på unga pojkar, inalles vid fyra tillfällen, och handlingar som ligger mer än fyrtio år tillbaka i tiden.
Samtidigt har Göran Lambertz, som i sin roll som justitiekansler aktivt stoppade alla försök att ställa åklagare och utredningsmän till svars för sina väldokumenterade fall av mened, som tack upphöjts till justitieråd i Högsta Domstolen.
De krampaktiga svepskäl som Säter i dag för fram som orsak till att vi ska fortsätta hålla den mindre bemedlade Sture Bergwall inspärrad, och de ansvarigas totala brist på vilja att se och ta sitt ansvar och den frenesi de lägger på att hålla varandra bakom ryggen, ger den hemska insikten om att vid sidan av ren inkompetens även klasstrukturer lever kvar inom vissa delar av psykiatrin såväl som inom rättsapparaten.
När Sture Bergwall tystnar och resningsprocesserna en tid senare inleds låter sekten som en sista desperat åtgärd Margit Norell själv, kvinnan som hennes lärjungar boken igenom ömsom benämner som ”drottning” ömsom som ”mamma”, komma till Säter för att personligen tala Bergwall till rätta.
Men även det misslyckas.
Naturligtvis fungerar stora delar av svensk psykiatri utmärkt och det gäller att inte kasta ut barnet med badvattnet och skapa en felaktig misstro mot all psykiatrisk behandling.
Men det är samtidigt anmärkningsvärt att vi först nu, när förlåten har fallit och falsariet uppdagats, hör delar av den svenska humanioraeliten uttala sig ångerfullt och självkritiskt, och personer som tidigare fällt omdömet att utsatta människor har sig själva att skylla hyllar nu Dan Josefssons bok.
Jag tvivlar på att dessa nya ståndpunkter skulle ha vädrats om inte de senaste årens avslöjanden hade sprungit ur journalistikens mödosamma arbete, förmedlat i de förträffliga böckerna om rättsskandalen Thomas Quick av Dan Josefsson och Hannes Råstam.
