Ett hantverk nära döden

Från början var det en hobby.

Det var för åtta år sedan som Magnus Spång började med graveringar och monteringsjobb av gravstenar. Hans fru är florist och har blomsterbutiken intill en begravningsplats i södra Stockholm, så han ”rullade in på det”.

I dag är det hans vardag att ta emot människor som förlorat en nära. Där träder han in som en av alla som ska fixa en del av det där praktiska som måste göras.

För om stenarna tillverkas i Västervik, är det han som träffar kunden som i sin tur ska bestämma vad som ska stå och hur stenen eller korset ska se ut.

– Vårt första tips är alltid att vänta minst ett år. Låt gravplatsen vara. Det är redan så mycket i början, mitt i sorge­arbetet. De som verkligen får som de vill ha det har oftast väntat flera år.

Kunderna mår alltid mer eller mind­re dåligt, säger han. Barn som gått bort är extra tungt.

– Jag brukar säga till Niklas (kollega och lillebror) som är yngre: ditt jobb är inte att ta på dig deras sorg. Vi gör ju nytta. Vi löser ett av problemen.

Att därtill mötas av gråa och svarta gravstenar varje jobbmorgon ter sig för en utomstående som aningen svårt. Så ser inte Magnus Spång på sin arbetsplats.

– Det är ett hantverk. Och det är roligt att få till det så bra som möjligt, och sedan se reaktionen när man renoverar och går från gammalt till nytt.

Utöver själva sälj- och kundarbetet sysslar han mest med renovering och ommontering av stenar. Gravstenar, liksom alla stenar, flyttar sig ju på grund av kyla, tjäle, regn och annat som får jorden att röra sig. Och inskriptioner nöts och måste fyllas i. En familj förlorar ännu medlem, och ett namn till ska få plats.

Ett hjärta är det mest efterfrågade motivet i dag. De vanligaste orden är älskad, saknad och ”vi möts igen”.

Ett klubbmärke på gravstenen går bra. Däremot kan en hund ställa till problem. Mats har fått ett enda avslag av en kyrkonämnd. All text och alla motiv måste nämligen godkännas av nämnden för den gård där stenen står. Det var en hund på en piedestal.

– Den var oerhört snygg. Men nämnden ansåg att bilden kunde misstolkas så att man trodde att här låg en hund begraven.

Titlar och begrepp som ”Herr Någonting och hans maka” är på väg bort.

– På ett sätt är det synd. De gamla stenarna berättar ändå lite mer om människan som ligger där.