Kära Stefan Fölster!

Du finns ju i den välorganiserade hop av propagandister som säger att den fatala bostadsbristen och de galopperande bostadskostnaderna skulle lösas om Sverige införde marknadshyror. Då skulle simsalabim lägenheterna bli tillräckligt många och den nu så dysfunktionella bostadsmarknaden börja fungera. Både höginkomsttagare och studenter, nyanlända och andra obemedlade skulle få de bostäder som passar just deras individuella smak.

Du har ju visserligen lämnat ditt gamla jobb på Svenskt näringsliv och döpt om din dator till Reforminstitutet, men du är väl fortfarande emot subventioner och snedvridning av marknader? Så lustigt då att du inte nämner de avdrag för räntor som alla som köpt sin bostad kan göra. Det snedvrider väl marknaden om något? För att inte tala om rot-avdrag och den för storstadsområdena mycket blygsamma fastighetsskatten. Och byggsektorn sen, där den långt drivna marknadsstyrningen vare sig dämpar byggkostnader, vinstnivåer eller får fart på någon form av bostadsbyggande.

Hur kunde du förbise allt detta?

Thoerniroerelse_1341Om du möjligen skulle vilja vidga ditt perspektiv, kan jag rekommendera sociologiprofessorn Håkan Thörns bok Stad i rörelse – stadsomvandlingen och striderna om Haga och Christiania. (Atlas) Det skulle ge dig en annan bild av vad en stad är och skulle kunna bli. Nämligen ett livsrum för människor. Inte i första hand ett utrymme för handel och för en ständig uppgradering av boendet för lånade pengar. Innerstäderna har varit en slags öppen offentlighet, menar Thörn. Nu har dessa allmänningar i hög grad privatiserats.

Thörn, som skrivit flera böcker om sociala rörelser och globalisering, kommer själv från ett arbetarhem och har delvis sina rötter kring stadsdelen Haga i Göteborg.

Han berättar gediget, medryckande och detaljrikt om skiftet från den sociala ingenjörskonsten till den liberala stadsstyrning vi har idag och vilken roll husockupanter och aktivistgrupper spelat. Thörn jämför Hagas och den köpenhamnska fristaden Christianias utveckling, och hittar både likheter och skillnader.

”Riv slummen i Haga”, tyckte den göteborgska arbetarrörelsen som satsade på totalsanering – alltså rivning av Haga, men i slutet av 1960-talet mötte de motstånd. Konstnärer och studenter började flytta in i landshövdingehusen med vedspis och toaletterna i trapphuset. De fick ett billigt boende, men alla måste samsas med dem som var en annan sort. Gubbarna på bänken med alternativa rörelser och utforskande konstprojekt, pensionärer som bott där i evigheter med politiska kamporganisationer. Livet levdes i Hagas tradition, med småaffärer, på öppna innergårdar dit alla hade tillträde och småprat i gathörnen.

En aktionsgrupp bildades, tidsandan ändrades och i slutet av 1970-talet skulle Haga inte rivas längre. Varsamma renoveringar kallades det som hände, men de allra flesta som bodde där innan flyttade för att aldrig kunna återvända. Hyrorna blev för höga.

Idag är Haga ett mycket välstädat och populärt medelklassområde, med portkoder, stängda fasader och små specialbutiker och kaféer med fönster mot gatan.

Så vem vann?

Håkan Thörn ger inget klart svar. Aktionsgruppen använde argument om att plocka fram och bevara det gamla kulturarvet och samhället började så småningom låta sig påverkas. Rivningen stoppades och skalet Haga blev kvar. Men det sociala innehållet försvann. Tillgängligheten med öppna gårdar och den sociala blandningen är numera ett minne från en annan tid. Hagagruppen, tillsammans med hyresregleringen, lyckades mildra och fördröja kommersialiseringen, men inte stoppa den.

Utvecklingen i Haga följer själva grundprotokollet för hur det går till när medelklassen tar över ett tidigare nedgånget område, alltså det som kallas gentrifiering.

Men Håkan Thörn vänder sig mot den bilden och menar att de som i grunden styr förändring är ägarna av mark och fastigheter, lagar och regler.

Fristaden Christiania, som föddes i samma tid men som fortfarande lever kvar som ett alternativsamhälle mitt i Köpenhamn, hade större tur med strukturerna.

När de ursprungliga christianiterna klättrade över muren till det nedlagda militärområdet så hade Danmark dels regeringskris, dels inga bestämda planer för området. Christianiterna har fört sin kamp väl och sammanhållet, i en blandning av realism och humor, men hade också det rumsliga på sin sida. Christiania var avskilt från början, med ingångsportar och kaserner. Idag samsas drogförsäljarna på Pusher Street med välstädade barnfamiljer som man kan se kliva över broarna på söndagsutflykt när kyrkklockorna slår på söndagsmorgnarna. En av haschkioskerna finns numera på Nationalmuseet och Christiania är en av Köpenhamns största turistmagneter. Till och med näringslivet tycker att de har saker att lära av fristaden.

Den avgörande skillnaden, menar Thörn, var att christianiterna aldrig gav upp principen om att bruksrätten till området skulle vara kollektiv. Fastigheterna där har aldrig kunnat köpas eller säljas. Därför är Christiania fortfarande en fristad med en medelinkomst som bara är hälften av övriga Köpenhamns.

I Haga röstades ett liknande förslag ner redan 1974 med argumentet att motståndet var kompakt i kommunfullmäktige. Boendet ska ägas av ett företag eller av individer – punkt.

Allt detta får man veta i Håkan Thörns bok, som är en rikligt bildsatt berättelse. Ovanligt i en akademisk text.

En hyresstrejk i Olskroken 1936 mot ockerhyror och bristande underhåll var en drivkraft bakom 1900-talets skydd mot exploatering av hyresgäster. Ett skydd vi nu har berövats, menar Thörn.

Jag är benägen att hålla med, för när någon är smart nog att fråga er marknadshyreförspråkare om de höjda hyrorna i attraktiva områden kommer att medföra sänkta hyror på andra ställen, så brukar ni svara typ: ”Är du dum eller?”

Men visst har den liberala stadsstyrningen skapat en annan slags tillgänglighet. Och det är mysigt med kaféer och gågator, men inte med hyror där the sky is the limit och den sociala segregation som alltid kan bli värre än vad den redan är.

Men, Stefan Fölster, allt det vet du ju. Du bara väljer att bortse från det, eller hur?

Kristina Mattsson

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln