Finns en framtid för festivaler?

Precis när jag ska börja skriva, ser jag rubriken. Det handlar om den tyska konsertarrangörsgiganten FKP Scorpio: ”Alla med biljett till Siesta och Peace & Love får chansen att gå på festival”. I den fem rader långa texten på Festivalrykten.se blir den förändrade festivalkartan i Sverige nästan övertydlig.

Det tyska företaget ”känner med många besvikna festivalbesökare” som tänkt sig att åka till Siestafestivalen i Hässleholm i månadsskiftet maj-juni eller Peace & Love i Borlänge i slutet av juni. Medkänslan visar man genom att ge gratisbiljetter till en festival som tvångsflyttats från Hultsfred till Stoxa-området i Sigtuna utanför Stockholm. Till saken hör att biljettförsäljningen till denna Hultsfred-ersättare gått dåligt och att det i det läget behövdes ytterligare närmare 10 000 besökare för att festivalen ska gå runt.

Men egentligen lägger FKP Scorpio sitt krut i Sverige på den nystartade Bråvalla Festival några kilometer utanför centrala Norrköping. Mellan den 27 och den 29 juni, för övrigt samma helg som Peace & Love var tänkt att förvandla Borlänge för några dagar, kommer artister som Avicii, Rammstein, Green Day och Thåström till den gamla flygflottiljen i Bråvalla.

I slutet av sommaren visar den andra stora konsertarrangören Luger, som har ännu större Live Nation (världens största konsertarrangör) i ryggen, sina muskler med Stockholm Music & Arts och Way Out West i Göteborg.

Sedan kan vi lägga till housefesterna Summerburst på Ullevi i samma stad och Stadion i Stockholm, passande nog arrangerade av Stureplansgruppen Live.

Jag ber om ursäkt för allt detta rabblande, men det är nödvändigt för att ge en bild av hur festivalbranschen blir mer och mer marknadsanpassad. Det handlar om events skräddarsydda för att sponsorer ska nå just sin publik. Samtidigt är det nödvändigt att bli mer och mer taktiskt slipad för att försvåra för konkurrenterna. Kanske har FKP Scorpio och Live Nation/Luger dessutom skickliga ekonomer som inte drabbas av hybris som Peace & Love och Hultsfredsfestivalen?

Från Peace&Love i Borlänge 2009. Foto Henrik Montgomery / SCANPIX

Från Peace&Love i Borlänge 2009. Foto Henrik Montgomery / SCANPIX

För mig, som gått på festivaler, stora och små, i mer än tjugo år, har de inneburit energikickar som fått mitt musikintresse att vakna till på nytt. Varje gång. Jag har upptäckt artister jag aldrig hört talas om, jag har ramlat in i trånga och svettiga tält, små lador och närmast klaustrofobiska rum och har knockats av kraften i musiken, samtidigt som glädjenivån har höjts lite extra av den egoistiska känslan av att ”vara först”, av att upptäcka något som ”alla andra” har kvar att upptäcka. Ibland håller bandet även utanför den där festivalbubblan, ibland är det bara där och då magin finns. Arrangörerna har varit nördar som skapat de festivaler de själva velat gå på. Bland bjässarna är Way Out West fortfarande just så, om än dressad i en ytterst sponsorspäckad och storbolagsstöttad skrud.

Det var när nördarna i Hultsfred och i Borlänge inte insåg sina begränsningar som de grävde sina egna festivalgravar. De ville växa och bli större och större, fast de redan var störst i Sverige. De ville plötsligt ge ”alla” vad de ville ha och bokade utan urskiljning; till slut blev det för många dyra artister på en och samma gång och festivalernas scheman höll på att sprängas av känslan av överflödets förbannelse. Samma överflöd gjorde också att atmosfären förändrades, att den ursprungliga kreativiteten, egensinnigheten och den inbjudande känslan av att vara som en enda stor demokratisk mötesplats slätades ut till något som inte längre var så eget och kreativt.

Peace & Love-gänget ville göra skillnad, de ville göra något mer än bara en musikfestival och skapade en plattform för politisk debatt för en publik som annars sällan hamnar i fokus. Men längtan efter att växa eller att återta initiativet gjorde arrangörerna förblindade istället för att allt eftersom, anpassa bokningarna till de förändrade förutsättningarna i form av fler och fler stadsfestivaler och stora bolag som ville konkurrera.

”För att utvecklas och överleva gäller det att hitta nya utmaningar och nya utvecklingsmöjligheter”, så uttryckte Peace & Loves dåvarande festivalgeneral Patric Hammar sig när jag intervjuade honom för Veckans Affärer för två år sedan. Kanske borde utvecklingen ha varit att ta ett steg tillbaka och utmaningen att våga strunta i de största artisterna.

Det pratas om festivaldöd, men då glömmer man exempelvis nischade Sweden Rock, och bläddrar man i tidningen Liras festivalguide med flera hundra svenska festivaler, stadsfester, stämmor och spelmansträffar, är det inte ordet festivaldöd som kommer för en. Så många jobbar ideellt, så många älskar musik och skiter i att nå den stora publiken. Vill man kan gå på festival varje dag hela sommaren.

FKP Scorpio och Live Nation och kanske ytterligare någon så kallad aktör, lär behålla dominansen över de allra största festivalerna (och de största konserterna). Men jag tror att Norrköping och Sigtuna bara är parenteser i den svenska festivalhistorien. Snart är det Friends Arena, Tele2 Arena, Ullevi och Swedbank Stadion i Malmö som gäller för hela slanten. Det behöver de dyra nybyggda arenorna, det jublar turistnäringen över, liksom de spillror som finns kvar av de stora skivbolagen. Att viljan att boka lika många kvinnliga som manliga artister kanske inte kommer vara så stor, att publiken kanske blir mer och mer likriktad, troligen storstadsboende med tämligen tjocka plånböcker, det är risker man får ta.

Samtidigt lär det andra fortsätta, i liten skala. På Urkult, i Bingsjö, i Gagnef, i Norberg och på massor med andra ställen kommer de intressanta samtalen och diskussionerna att föras, och de oförglömliga musikaliska stunderna kommer att knocka lyssnarna. Med arrangörer som vågar vara nördiga och smala, som vågar följa sin röda tråd tills ögonen och öronen blöder.

Martin Röshammar

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln