Dålig omvärldsutveckling. Tecken på försämrat arbetsmarknadsläge. Nedreviderade tillväxtprognoser. Parallellerna mellan konjunkturutsikterna som rådde vid förra vinterns lönerörelse och de som nu råder är slående.

Den optimism som fanns under våren och sommaren har förbytts i ett kompakt höstmörker. På senare tid har nästan alla ekonomiska kurvor pekat åt fel håll. Att konjunkturläget kommer att utgöra ett av arbetsgivarsidans huvudargument i vinterns avtalsförhandlingar är en allt annat än vågad gissning.

Likheterna i det ekonomiska tillståndet får institutioner som Riksbanken och Konjunkturinstitutet att räkna med ungefär samma förhandlingsutfall som sist. Båda räknar med att löneökningarna nästa år landar kring 3 procent. Med en normal löneglidning på lokal nivå skulle det innebära att de centrala avtalen hamnar någonstans mellan 1,8 och 2,5 procent.

Bakom de negativa rubrikerna döljer sig dock tydliga tecken på en tudelning mellan olika delar av ekonomin.

Det är de mansdominerade sektorerna som pressas. Inom byggbranschen och tillverkningsindustrin är pessimismen utbredd. Exportindustrin har hittills i år gått i sidled, men påverkas nu alltmer av den för svensk ekonomi ovanliga kombinationen vikande internationell efterfrågan och stark krona. Byggföretagen ser ingen ljusning och många tror på fortsatt försvagning under det närmaste året.

Samtidigt är stämningsläget ett annat inom handeln och den privata tjänstesektorn. Inom dessa områden räknar många arbetsgivare med ökad försäljning och efterfrågan.

Den obesvarade frågan är därför hur länge nedgången inom industrin kan fortsätta innan den spiller över på hemmanäringarna. De senaste årens erfarenheter skulle kunna tyda på att kopplingen inte är lika stark som förr. Klart är att tudelningen innebär skärpta krav på industrins parter att i sina förhandlingar ta hänsyn till hela samhällsekonomin.

Olika bedömare använder antingen begreppet inbromsning eller lågkonjunktur för att beskriva det ekonomiska läge som Sverige befinner sig i. Oavsett ordvalet råder enighet om att återhämtningen kan väntas bli långsam.

Anledningen är att det runtom i världen finns stora behov hos såväl hushåll som stater att åtgärda sina stora skulder.

Erfarenheter från bland annat den blågula krisen på 90-talet visar att det tar lång tid att repa sig efter en finanskris. Det innebär att den svenska ekonomin denna gång kommer att få betydligt mindre draghjälp utifrån. Att kronan dessutom verkar vara på väg att bita sig fast på en högre nivå förstärker detta. I stället kommer återhämtningen i hög grad att vara beroende av stigande inhemsk efterfrågan.

Detta är ett faktum som talar emot att låta konjunkturläget dämpa löneanspråken. Formsvackan i svensk ekonomi beror på bristande efterfrågan. För låga löneökningar riskerar att hålla tillbaka hushållens konsumtion och därmed försvaga den inhemska efterfrågan i ett läge då denna behöver stärkas.

Dessutom innebär Riksbankens nya betoning på hushållsskuldernas inverkan på räntesättningen att spelplanen förändrats. För att återhållsamma löneökningar ska påskynda en återhämtning måste centralbanken sänka räntan som en reaktion på löneförhandlingarna. Om denna räntesänkning uteblir försvinner inte bara den positiva effekten, utan följden blir den omvända.

Konjunkturinstitutets beräkningar tyder på lägre tillväxt och högre arbetslöshet om lönerna nästa år bara stiger med knappa två procent och räntan samtidigt inte sänks, än om lönerna höjs med nära fyra procent.

Men att bädda för högre lönelyft var nog knappast det som riksbankschefen Stefan Ingves hade tänkt sig.