Dags att kalla in Keynes!

Det har varit en en tung tid sedan valförlusten den 19 september. Sorgen över att det solidariska Sverige nu tycks vara ett minne blott har gjort att mitt humör gått upp och ner.

Inte blir man gladare av att en del socialdemokrater tycks ha spenderat valhelgen med att författa artiklar för att åter lyfta fram sina egna redan väl kända ståndpunkter. De tycks mena att vi ska närma oss högern än mer genom att acceptera att rika ska få bidrag av skattebetalarna för att få städat hemma.

Det är beklämmande. En gedigen eftervalsanalys kräver just tid och analysarbete innan man kan slå fast orsaker. Inte desto mindre finns det funderingar som jag de närmaste månaderna vill analysera vidare och söka svar på. En sådan undran är varför Moderaterna enligt vallokalsundersökningen kunde ha så stort förtroende hos väljarna för frågor som rörde svensk ekonomi och sysselsättning. Alla fakta pekade ju på att arbetslösheten ökat mer i Sverige än i de flesta andra rika länder. Dessutom var fallet i BNP under finanskrisen större i Sverige än hos EU-genomsnittet.

Trots detta fick Reinfeldt och Borg glida genom hela valrörelsen som om de vore några världsmästare på just sysselsättning och ekonomi. Det är en gåta. Kan det ha varit så att väljarna inte tyckte att den socialdemokratiska sysselsättningspolitiken var ett trovärdigt alternativ? Kan det vara så att man saknade en långsiktig och rejäl investering i ökad sysselsättning?

En omprövning som i så fall måste bli nödvändig är att erkänna att den ekonomiska politik som förts sedan 1990-talet aldrig kommer leda till full sysselsättning. Det vet redan de flesta ekonomer jag känner.

Med den borgerliga politik som kommer att föras under dessa fyra år kommer vi dessutom allt längre från det som sägs vara arbetarrörelsens främsta mål. Endast en verklig tioårig vision med en konstruktiv ekonomisk politik kommer att kunna ge oss hopp om att åter nå full sysselsättning.

Då handlar det om att under en fyraårsperiod tydligt markera att denna investering måste kosta, för att sedan under åren med full sysselsättning genom ökade skatteintäkter ge avkastning tillbaka. Är man beredd att låta Keynes komma tillbaka?

För annars är risken att vi helt kör fast. Framgångarna för ett främlingsfientligt parti som SD är en konsekvens av att välfärden och tryggheten har försämrats för stora grupper. Rädslan gör att vissa människor vänder sig – inte mot den borgerliga politiken – utan mot invandrarna. Det är det som är det riktigt ohyggliga. Samspelet mellan högern och extremhögern blir då det nav som omdanar Sverige till ett land med enorma klyftor. En borgerlig hegemoni växer fram som högern gemensamt skor sig på.

Stefan Carlén
förbundsekonom Handelsanställdas förbund

Kommentera den här artikeln

  • czapka55

    Keynesianismen u00e4r omu00f6jlig att kalla in su00e5 lu00e4nge Sverige u00e4r medlem i EU. I EU prioriteras nu00e4mligen inflationen hu00f6gre u00e4n arbetslu00f6sheten. Detta mu00e5ste man vara u00e4rlig med infu00f6r de svenska vu00e4ljarna.rnrnI oktober 1990 gjorde Socialdemokraterna, under regeringen Ingvar Carlsson, en ju00e4ttelik kursomlu00e4ggning. Den fulla sysselsu00e4ttningen, som i 58 u00e5r hade varit Socialdemokraternas hu00f6gsta mu00e5l, u00f6vergavs. Inflationsbeku00e4mpningen u00f6verordnades alla andra ambitioner och mu00e5l. Omlu00e4ggningen var ett mu00e5ste fu00f6r att kunna su00f6ka medlemskap i EU.rnrnDu00e4refter har regeringarna Carl Bildt, Gu00f6ran Persson och Fredrik Reinfeldt fortsatt med samma politik. Och det u00e4r Riksbanken som har fu00e5tt till uppgift att beku00e4mpa inflationen.rnrnSkulle arbetslu00f6sheten sjunka, su00e5 finns det risk fu00f6r att inflationen u00f6kar. Du00e5 gu00e5r Riksbanken in och hu00f6jer ru00e4ntan, su00e5 att arbetslu00f6sheten stiger igen. Detta fu00f6r att inflationsbeku00e4mpningen u00e4r viktigare u00e4n lu00e5g arbetslu00f6shet.rnrnDenna politik u00e4r statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin helt u00f6verens om. Allt prat i valru00f6relsen om att vu00e4rna jobben, var du00e4rfu00f6r bara ett spel fu00f6r galleriet.rnrnTommy Carlsson, Malmu00f6rn

  • Ku00e4mpendahl

    Fackliga ekonomer brukar ofta referera till Keynes och det u00e4r bra. Det var klok politik, nu00e4mligen att samla i ladorna i hu00f6gkonjunktur och anvu00e4nda dessa pengar under lu00e5gkonjunktur fu00f6r att fru00e4mja efterfru00e5gan. Problemet u00e4r dock att socialdemokrater haft vu00e4ldigt svu00e5rt att spara under hu00f6gkonjunktur. Kjell-Olof Feldt avgick pu00e5 grund av det eftersom det var svu00e5rt att pedagogiskt fu00f6rklara fu00f6r fackliga fu00f6retru00e4dare och socialdemokratiska vu00e4ljare att vi inte bu00f6r su00e4tta spru00e4tt pu00e5 mu00e4ngder av pengar under den stu00f6rsta hu00f6gkonjunkturen vi nu00e5gonsin haft. Man lyssnade inte pu00e5 Feldt och vi fick en av de stu00f6rsta kriser vi nu00e5gonsin haft.rnrnBorgarna gjorde ru00e4tt. Under sitt fu00f6rsta u00e5r i mandatperioden lade man undan pengar. Sverige hade ett u00f6verskott som man inte fu00f6rdelade ut och de betalade till och med tillbaka lite av statsskulden. Nu00e4r lu00e5gkonjunkturen kom fanns lite pengar u00f6ver och Du00c5 u00e4r det dags att su00e4tta in reformer. Borgarna valde att su00e4nka skatten, allt enligt Keynes (det u00e4r en socialdemokratisk missuppfattning att man bara kan hu00f6ja bidragen under en lu00e5gkonjunktur. Man kan u00e4ven su00e4nks skatten fu00f6r att stimulera efterfru00e5gan). Stefan Carlu00e9n har faktiskt haft keynesianismen nu00e4ra sig nu under fyra u00e5r och vill Stefan se mer av det rekommenderar jag Stefan att ru00f6sta borgerligt.

  • Anonym

    Du fu00e5r allt ta och lu00e4sa pu00e5 vad Keynes handlar om, fu00f6r du har inte ett ru00e4tt. nKjell Olof Feldt var en av huvudpersonerna som genomfu00f6rde omlu00e4ggningen bort fru00e5n Keynes och in i det nyliberala ekonomiska system vi idag sitter fast i, med konstant hu00f6g arbetslu00f6shet som fu00f6ljd och som t.o.m. ses som u00f6nskvu00e4rt av anhu00e4ngare till denna ekonomiska teoribildning.nBorgarna gjorde helt fel nu00e4r de inte satsade sig ur krisen pu00e5 Keynes vis, det kommer framtiden visa. Ingenstans har detta nyliberala ekonomiska system, som en liten klick hu00f6gt uppsatta sossar anammade runt 1980 och genomfu00f6rde fullt ut runt 1990, och som sedan administrerat av su00e5vu00e4l sossar som borgare fram till idag fungerat vu00e4l. Det har alltid lett till u00f6kade klyftor, du00e4r de rika blivit rikare, fattiga fattigare och rekordnivu00e5er i arbetslu00f6shet, precis det vi ser idag och vi sett sedan 1990.n

  • Anonym

    Det Tyska ekonomiska undret D-marken fu00f6ddes ur fria marknadsekonomiska fu00f6rutsu00e4ttningar utan statlig inblandning efter WW2 , Roosevelt tu00e5g hju00e4lp av Keynes rn1932. Vill bara illustrera , att det finns ingen idiot su00e4ker reccept fu00f6r att uppnu00e5 ekonomisk vu00e4llstu00e5nd,. Su00e4ljer ni fred; BNP-n rasar , su00e4ljer ni trampminor som ekonomisk bistu00e5nd; BNP upprn Hayek kontra Keynes debatt u00e4r bra till akademiker-hycklare att visa ;rnSe hit !- Vi har rena hu00e4nder .

  • Anonym

    Och en sak till ! – Det u00e4r ni akademiker som studerade i dyra skolor gratis fu00f6r skattemedel , det u00e4r ni som skulle leda samhu00e4llet till fred och vu00e4llstu00e5nd . Vad ni skapade u00e4r; arbetslu00f6shet , hemlu00f6sa, korruption, kriminalitet, otrygghet, Sverigedemokrater.rnTack ! rn

  • Anonym

    Vilka ni akademiker? Det du00e4r u00e4r en generalisering i sann SD-anda.

  • Anonym

    Du illustrerade ingenting med den du00e4r gallimatiasen.

  • Ku00e4mpendahl

    En liten synpunkt pu00e5 ditt inlu00e4gg bara. Fu00f6r att pu00e5 ett bra su00e4tt kunna satsa sig ur en lu00e5gkonjunktur fu00f6rutsu00e4tter det att man har nu00e5got att satsa. Det u00e4r alltsu00e5 ingen dum idu00e9 att spara pengar till den dagen lu00e5gkonjunkturen kommer, vilket tyvu00e4rr brister i mu00e5nga lu00e4nder. Visst, det gu00e5r att lu00e5na pengar och lu00e5ta kommande generationer betala, men klassiskt Keynes u00e4r att spara i hu00f6gkonjunktur och satsa i lu00e5gkonjunktur. Man kan inte bu00e5de ha kakan och u00e4ta upp den.rnrnVidare u00e4r jag lite nyfiken pu00e5 hur hu00f6g (eller snarare lu00e5g) arbetslu00f6sheten hade varit i Sverige om vi inte infu00f6rt detta ”nyliberala ekonomiska system” under slutet 80-talet. 0,5 – 1 procent kanske? Fu00f6r handen pu00e5 hju00e4rtat, visst u00e4r det su00e5 att bu00e5de Alliansen och sossarna konsekvent vill ha en arbetslu00f6shet pu00e5 mellan sex och u00e5tta procent fu00f6r att folket ska lida, eller hur?

    • Backman20

      De uppblåsta krisen på 80-talet hade kunnat undvikas om Feldt struntat i devalveringen på 16% och börjat strama åt de offentliga utgifterna. Då hade vi förmodligen haft en mycket starkare krona och betydligt högre välfärd och samtidigt bättre skatteunderlag. Att arbetslösheten skulle varit 1% om vi inte infört ”nyliberalt system” är helt uppåt väggarna. Förmodligen hade vi legat i Greklands klass nu, där de offentliga utgifterna håller på att dra ner landet i avgrunden. Snacket om att de rika blir rikare och fattiga fattigare är bara uppblåst valpropaganda.

  • Henrik

    ”Endast en verklig tiou00e5rig vision med en konstruktiv ekonomisk politik kommer att kunna ge oss hopp om att u00e5ter nu00e5 full sysselsu00e4ttning.”nnDet du00e4r tror jag pu00e5! Fu00f6r att lu00f6sa problem som arbetslu00f6shet, framtida vu00e4lfu00e4rdsproblem och inte minst milju00f6problemen su00e5 mu00e5ste vi vu00e5ga bu00f6rja planera! Vi mu00e5ste vu00e5ga slu00e4ppa den extrema tanken pu00e5 budgetdisciplin varje u00e5r! En budget kanske ska balanseras inom en tio-u00e5rsperiod! Som det u00e4r nu u00e4r det kvartals-politik; Ett u00e5r i taget lu00e4ngre u00e4n su00e5 kan man inte se , sedan blir det blankt och det blir reform-ambitioner! Vi vet ju vad som behu00f6vs gu00f6ras. Lu00e5t oss du00e5 finna en politik fu00f6r framtiden som gu00e5r att hu00e5lla i nu00e4r det blu00e5ser….

  • Anonym

    Nej. Ingen valpropaganda. Det u00e4r ett faktum och det har pu00e5gu00e5tt sedan 90-talet och gu00e5r hand i hand med genomfu00f6randet av Milton Friedmanska ekonomiska nonsens du00e4r avregleringar och bubblor ingu00e5r.nAtt du vu00e4ljer att pladdrar om Grekland visar egentligen bara pu00e5 en sak, okunskap och hur illa insatt du u00e4r i vad deras problem bestu00e5r av. Deras problem bestu00e5r istu00e4llet bl.a av korruption, fu00f6r lu00e5ga skatter, i synnerhet fu00f6r de allra rikaste, stor del skattefusk, ineffektivt indrivande av skatter och medlemskapet i monetu00e4ra unionen. Den pu00e5tvingade nyliberala svu00e5ngremspolitik som Grekland nu genomfu00f6r gu00f6r inte lu00e4get bu00e4ttre.

  • skurupsbo2004

    Hur hu00f6g, Adelsohn, u00e4r den nu00f6dvu00e4ndiga arbetslu00f6sheten? fru00e5gade Olof Palme Ulf Adelsohn i valdebatten i Vu00e4steru00e5s 1985 enligt mitt videoband.

  • Alice

    Det som går under benämningen ”keynesianism” är en samling manipulationer med statsbudgeten som påstods kunna rädda kapitalismen ur dess eget dilemma utan att rubba dess egentliga maktstrukturer och egendomsfördelning. Enkelt uttryckt gick det hela ut på att staten i en lågkonjunktur (det vill säga en av kapitalismens periodiska efterfrågekriser) skulle spä på köpkraften genom att underbalansera budgeten, alltså ge ut mer pengar än man tog in. En sådan åtgärd skulle visserligen verka inflationsdrivande därför att penningmängden ökade i förhållande till varumängden, men i den klassiska kapitalistiska krisen var ju tendensen hur som helst deflationistisk – det vill säga att priserna sjönk och penningvärdet steg – och någon farlig nettoinflation skulle därför inte uppstå. När krisen väl var överstånden skulle staten i stället överbalansera budgeten och dra in köpkraft, så att ekonomin inte överhettades. Den deflationistiska effekten av detta skulle motverkas av boomens allmänna inflationstendens, och samtidigt skulle kristidens underskott i statsbudgeten kunna kvittas mot de nya överskotten. Genom att på detta sätt ömsevis gasa och bromsa skulle staten kunna hindra kapitalismen från att köra i diket. Så ansåg i varje fall John Maynard, lord Keynes (The General Theory of Employment, Interest and Money, 1936).

    Fungerade detta på den bålde lordens egen tid? Under trettiotalet prövade de flesta industriländer aldrig hans recept. Regeringarna höll förtvivlat fast vid den politik som alla rättsinniga ekonomer framhöll som den enda möjliga, nämligen att svälta sig (det vill säga det arbetande folket) ut ur krisen. En politik som självfallet endast drev deras länder djupare in i den, eftersom den permanentade köpkraftsunderskottet. Ännu vid andra världskrigets utbrott befann sig Europa och USA djupt inne i denna kris. Den lindrades endast av den begynnande militära upprustning som Hitlertysklands aggressivitet gjorde ofrånkomlig men som man av ”ekonomiska”, det vill säga ideologiska skäl helst inte ville betala för. I själva verket var det bara i två länder som en tillnärmelsevis ”keynesiansk” politik fördes, och inget av dem var särskilt representativt.

    Det första var Sverige. ”Stockholmsskolans” ekonomer (bl.a. Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin) var ”keynesianer” redan före Keynes. Och här var trettitalskrisen faktiskt häpnadsväckande snabbt överstånden, redan i mitten av årtiondet. Arbetslösheten var mycket hög, men endast för en kort tid. Dock, Sverige var inte något normalt industriland. Till skillnad från USA och än mer Europas stora industriländer befann sig Sverige i en industriell och kapitalistisk uppbyggnadsperiod, och stagnationsskedet var ännu långt borta. I allt väsentligt var krisen importerad, via finans- och exportmarknader, inte inhemsk.

    Det andra landet var än mindre representativt. Det var nämligen Adolf Hitlers Tredje rike. Tyskland hade, liksom de övriga stora industriländerna, visat tendenser till stagnation redan före första världskriget. Efterkrigsdepressionen slog hårt, och en kort upphämtning avbröts brutalt av den globala trettiotalskrisen. I nödens och desperationens spår kom nazisterna till makten, inte genom någon kupp utan på fullt konstitutionell väg. Tysklands ekonomiska nyordning leddes av Hitlers chefsekonom Hjalmar Schacht.

    Den var egenartad. Nazistregimen var klart prokapitalistisk. Storfinansen och storindustrin hade betalat de kampanjer som förde Hitler till makten. Sin egen antiborgerliga vänsterflygel (under bröderna Strasser och SA-chefen Röhm) hade man fysiskt utrotat i ”de långa knivarnas natt” 1934. Samtidigt accepterade den tyska storborgerligheten att låta sig ledas vid näsan av Hitler och Schacht; så mör hade katastrofen 1918, revolutionsskräcken och finanskrisen gjort den. Det tyska systemet kan lite paradoxalt karakteriseras som ”kapitalistisk kommandoekonomi” – men hur paradoxalt är detta egentligen, mot bakgrund av det senare japanska exemplet? Profiterna garanterades, förutsatt att man lydde order. Och den i detta sammanhang relevanta ordern var att inte höja priserna. Från ca 1934 och till 1940, då kriget redan pågick, hölls i själva verket konsumentpriserna och penningvärdet konstanta. Någon motsvarande disciplin har inte våra egna kapitalister underkastat sig. Men redan i nederlagets Tyskland 1918-20 hade höga militärer och politiker faktiskt talat om att ”bolsjevisera” landet; det var då det ryska inbördeskrigets ”krigskommunistiska” kommandoekonomi de tänkte på, och självfallet inte på någon social revolution – detta var just vad den sortens ”bolsjevisering” var avsedd att förhindra.

    Inte heller kan man dra några växlar på läget efter 1945, som definitivt inte var normalt. Efterkrigsdepressionen blev kort. Europas återuppbyggnad forcerades av politiska skäl, med Marshallhjälp och andra åtgärder; man fick inte låta nöden driva folken i armarna på Stalin. ”Koreaboomen” gjorde sitt till. När ekonomin väl kommit igång igen, accelererade den på grund av att trettio- och fyrtiotalens teknologiska genombrott nu kunde exploateras (se artikeln Dödsspiralen). Koloniernas politiska frigörelse dämpade för en tid kapitalexporten, och i det ekonomiskt krossade Europa låg också de finansiella maskinerierna i spillror, de maskinerier som man hade behövt om man hade velat spekulera i något annat än Lucky Strike och Camel, de gängse valutorna i stora delar av Väst- och Centraleuropa närmast efter krigsslutet. Det gjordes investeringar, som under femtiotalet ledde till en begynnande expansion. Det var under detta årtionde som den europeiska socialdemokratin vande sig vid att man inte behövde ha vare sig en ekonomisk, industriell eller teknologisk politik. Det var bara att välvilligt fördela de godsaker som, tillsynes av sig själva, dråsade ner från det kapitalistiska bordet. Under dessa förutsättningar var det lätt att vara keynesian. Men i efterhand står det klart att några empiriska belägg inte fanns för att det keynesianska receptet fungerade.

    Det kom faktiskt varningssignaler. I svackorna av ”recession” – konjunkturcykeln knallade ju vidare – såg man tecken till ett kusligt och svårbegripligt fenomen: inflationen upphörde inte trots lågkonjunkturen. Detta fenomen döptes till ”stagflation”. Detta stred mot all etablerad ekonomisk visdom. Och när stagnationen på allvar satte in under första hälften av 1970-talet visade det sig att detta inte varit någon tillfällig avvikelse: mot alla akademiska teorier rådde inflation samtidigt med arbetslöshet och konkurser. Det var uppenbarligen något fundamentalt fel på Keynes’ recept.

    Under 1970- och 1980-talen var keynesianismen synnerligen ur modet bland de borgerliga ekonomerna och utsattes följaktligen för stark kritik. Det grundläggande påpekandet – att den inte fungerade – var förvisso korrekt. Det kortlivade försök som Mitterands första ministär gjorde att tillämpa receptet i Frankrike underströk den saken: det resulterade i en inflationseldsvåda som snabbt måste släckas. Men vulgärekonomernas förklaringar till att den inte fungerar förefaller mig rätt ytliga.

    Det fundamentala skälet torde vara att Keynes utgick från att det rådande ekonomiska systemet var marknadsekonomi. I en sådan borde de ekonomiska aktörerna agera på det sätt som teorin förutsätter, det vill säga endast reagera på de signaler som prismekanismerna ger – mekanismer som de inte själva kan påverka i någon högre grad. Men vi lever inte i en marknadsekonomi utan i en kapitalistisk ekonomi. Och detta är något helt annat. Kapitalismen bygger på att väsentliga ekonomiska sektorer undandras från konkurrens och blir monopolistiska (i den vida bemärkelse som innefattar oligopol och andra konkurrensbegränsningar). I en marknadsekonomi leder minskad efterfrågan till skärpt priskonkurrens, man får mer för pengarna – om man har några – och pengarnas realvärde ökar, det blir alltså deflation. I en grundligt kapitaliserad och därmed monopoliserad ekonomi är emellertid priskonkurrensen satt ur spel i ekonomins ledande sektorer. Kapitalägarna kompenserar sig för den minskade efterfrågan, inte genom att stimulera avsättningen utan genom att höja priserna. Pengarna blir mindre värda, det blir inflation. När Sverige under sjuttio- och åttiotalen hade högre inflation än omvärlden, berodde detta inte som högerns propagandamakare påstår på att vi hade särskilt oemotståndliga ”kravmaskiner”. Inte på arbetar- och tjänstemannasidan i alla fall. Orsaken var att Sveriges ekonomi är mer monopolistisk än normalt, delvis på grund av landets litenhet men också på grund av att inga krig eller katastrofer rivit upp traditionella maktstrukturer. Självfallet har den borgerliga propagandan (dit jag självfallet räknar den akademiska nationalekonomin) aldrig framställt saken så. Trots att inflationen alldeles uppenbart har sitt ursprung på prissidan, är en ”utbudsinflation”, har den hela tiden konsekvent utmålats som en ”efterfrågeinflation”, det vill säga den skulle bero på att det slösaktiga folket fått alltför mycket pengar att röra sig med, pengar som de sedan förskingrat i sus och dus. Det är denna medvetna lögn som ligger bakom de fortfarande envist upprepade påståendena att ”tomma” lönehöjningar är meningslösa eftersom inflationen genast äter upp dem. Det enda som är sant i dessa påståenden är att kapitalisterna förvisso snabbt äter upp allt som kommer i deras väg.

    Det finns också, tror jag, ett annat viktigt skäl till att receptet fallerade. Keynes förutsatte att det effektivaste sättet att förtjäna pengar och förmera sitt kapital var att investera i produktionskapacitet, det vill säga i realvärden. På den tiden då hans tänkande tog form – före första världskriget – kunde man fortfarande hävda att den virtuella ekonomin, de finansiella transaktionerna, i huvudsak endast var ett bihang till och ett smörjmedel för den reella ekonomin, den sfär där man tillverkade, utvann och drev handel med reella produkter och nyttigheter. Förekom det konstigheter i denna marginella sektor så var de just marginella; dem kunde man acceptera eftersom den virtuella ekonomin var för liten för att välta den väldiga, av kol och stål belamrade realekonomin över ända. I dag är den virtuella ekonomin, i omsättning räknat, mellan tjugo och trettio gånger större än den reella. Därmed lockar den med långt större och snabbare vinster än den reella ekonomin, som ju är underkastad sin egen, av materiella faktorer betingade tröghet. I den virtuella ekonomin behöver man inte vänta på att skeppslaster skall komma fram, fabriker byggas och köras igång och produkter utvecklas och marknadsföras. Och den virtuella ekonomin rör sig numera till större delen med virtuella pengar, som är ännu mer metafysiska än riksbankernas vanliga sedlar och obligationer och som uppkommer genom ett slags uralstring lik den man förr trodde producerade flugor ur ruttnande gödsel. Den sätter miljarder i rörelse som aldrig varit innanför riksbankens portar och som finansministern aldrig sanktionerat. Vilka signaler en regering via sin budget skickar till den reella ekonomin (finanspolitik) eller hur många metallbitar eller papperslappar med påtryckta värden den fabricerar (penningpolitik) gör följaktligen inte mycket från eller till. När den spär på köpkraften och därmed ökar penningherrarnas inkomster, då drar dessa inte heller den slutsatsen att de bör investera dem i ökad produktionskapacitet, anställa mer folk och köpa mer råvaror. De drar slutsatsen att de har fått mer pengar att spekulera med. Och eftersom regeringarna inte kan eller inte anser sig kunna tvinga dem att investera pengarna på ett produktivt sätt, är herrarnas slutsats helt korrekt. Då den ökade penningmängden därmed inte kommer att balanseras av en ökande varumängd, leder den till explosiv inflation ovanpå svindelexplosionen. Det var detta fenomen som fick Mitterands pojkar att bränna fingrarna; och Frankrike återgick snabbt till den akademiskt respektabla eländespolitiken, den som redan i början av artonhundratalet gav den politiska ekonomin – som den då ännu kallades – vedernamnet the dismal science, den bedrövliga vetenskapen, eftersom den inte ställde något annat än misär i utsikt för folkets stora massa.

    I mer än ett halvt århundrade har keynesianismen varit hoppet för dem som velat rädda kapitalismen från sig själv. Det har varit den som inte bara den reformistiska arbetarrörelsen utan också liberalismen, eller vad som återstått av den, har haft som ekonomisk teori. Detta hopp har varit en illusion. Penningherrarnas egna idéer i denna fråga – att lycka och välstånd kommer att råda om lönerna sänks, skatterna avskaffas, fackföreningarna förbjuds och husagan återinförs – är så puerila att det inte lönar sig att spilla många ord på dem.

    Det är hög tid att arbetarrörelsen vänder sig tillbaka till Marx.