Finlands arbetsgivare sneglar på oss
Det finns mycket i Finland som påminner om Sverige. Inte minst i näringslivet med många branscher som är lika – och lika viktiga för respektive land. Skogsindustrin, med massa och papper, verkstadsindustrin och stålet är några exempel.
I båda länderna har fackföreningsrörelsen under mycket lång tid haft en unikt stark ställning med en organisationsgrad på 80 procent eller mer. Men i båda länderna har den under senare år sjunkit till runt 70 procent.
I båda länderna har en fristående a-kassa etablerats.
I Finland har det haft stor betydelse för fackets medlemstapp. Men i Sverige har den fristående a-kassan inte fått samma effekt. Huvudförklaringen är att facken här har gjort det möjligt att bara vara med i a-kassan och inte fackföreningen.
Men om likheterna är många är också en del olikheter mycket slående. Inte minst inom lönebildningen. Trepartsöverenskommelser är näst intill synonymt med Finland – och närmast omöjligt att ens tänka sig i Sverige.
Att finska arbetsgivare sneglar på den svenska modellen, med industrin som norm för löneökningstakten, är däremot inte så överraskande. Stabiliteten i svensk lönebildning har varit betydande de senaste 15 åren.
Arbetsgivarna i Finland vill överge de inkomstpolitiska överenskommelserna där staten sänker skatter för företag och löntagare och som motprestation får lägre löneökningstakt och förhoppningsvis stärkt konkurrenskraft.
De svenska erfarenheterna av kollektivavtalens utveckling under industriavtalseran har varit en mer uttalad branschanpassning av avtalens utformning och innehåll än tidigare centrala uppgörelser medgivit.
Det är just detta – ökad flexibilitet eller lokal frihet – som de finska arbetsgivarna söker både på löneområdet och när det gäller arbetstiden. Omvänt gäller att just ökad individualisering är det FFC, finska LO, försöker förhindra. Omsorgen om de anställda som saknar marknadsvind får finska fackföreningar att försvara den existerande modellen.
Exakt vart översynen av förhandlingsmodellen leder är oklart. Den nyligen signerade överenskommelsen vittnar också om att arbetsgivarna är pragmatiska. Bara priset på arbete är tillräckligt lågt – då är en trepartsöverenskommelse inte fel.
Också där finns en påtaglig likhet mellan svensk och finsk arbetsmarknad. Under 1980-talet sökte sig svenska arbetsgivare bort från centrala överenskommelser. Men om dessa innebar tillräckligt låga löneökningar var arbetsgivarnas motstånd mot centrala uppgörelser borta.
Man lagade efter läge.
Läs också: Låga finska lönelyft – mot att skatten sänks
