Finland: Statens roll för avtalen kan strykas
Finländska avtalsuppgörelser har alltid, åtminstone sedan 1970-talet, haft staten med som en tredje part. Skattesänkningar har i allmänhet bytts mot lägre lönekrav. Men nu skymtar en förändring.
Statens roll vid förhandlingsbordet – och därmed i den traditionella finska modellen – är starkt ifrågasatt av arbetsgivarna. En slags svensk modell är vad de ser framför sig, med industrin som norm för löneökningarna och stark uppslutning från den övriga arbetsmarknaden.
Men Finland är inte Sverige. Och jordmånen för att flytta en svensk lösning över Bottenhavet är inte den allra bästa. Det finns en facklig tveksamhet mot att göra industrin till allas rättesnöre i Finland.
Trots de fackliga invändningarna finns en öppenhet för att se över den förhandlingsmodell som använts under decennier. Och i årets uppgörelse finns en viktig passus som stadgar att parterna ska se över den.
En arbetsgrupp med Finlands Näringsliv och de fackliga centralorganisationerna ska formas. Hösten 2014 ska de lämna en rapport om hur systemet av i dag fungerar, hur träffade överenskommelser efterlevs och vad som krävs för att utveckla förhandlingsmodellen.
Om det kommer fram förslag som innebär att systemet ska reformeras kommer de fortsatta överläggningarna också att innefatta staten, eftersom det kan krävas lagändringar.
Att förhandlingssystemet öppnas för översyn ser Olli Koski, chefsekonom på FFC, som en logisk följd av de senaste årens intensiva debatt om den finska förhandlingsmodellen.
Arbetsgivarnas högljudda kritik av trepartsöverläggningarna och krav på ökat inflytande för de olika branscherna har vuxit över tid. Det handlar om arbetsgivarnas uttalade önskan om mer individualiserade löneökningar och flexiblare sätt att både variera och förlägga arbetstiden.
– Det finns ett växande tryck på att förlänga arbetstiden på finsk arbetsmarknad. Inspirationen kommer delvis från Tyskland där tidigare arbetstidsförkortningar vänts till arbetstidsförlängningar, säger Olli Koski.
Men också förläggningen av arbetstiden och möjligheten att kunna variera normalarbetstiden veckovis, utan att betala övertidsersättning, står högt på arbetsgivarnas lista. Detsamma gäller möjligheten att ge de lokala, individuella förhandlingarna ett större utrymme.
– I grunden söker arbetsgivarna en modell där de centrala, generella löneökningarna försvinner och ersätts med individuella löneökningar som i huvudsak avgörs av arbetsgivarna, säger Katarina Murto, avtalsexpert inom FFC.
Att motståndet därför är starkt inom fackföreningsrörelsen mot att överge den modell som hittills har garanterat löneökningar också för de svagaste på arbetsmarknaden är logiskt.
Men pressen på förändring är stark, och den höga arbetslösheten gör att den växer. Alla insatser som kan pressa tillbaka arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet är svåra att avfärda, också om de förändrar maktbalansen mellan parterna.
Årets trepartsuppgörelse har emellertid visat att den existerande modellen för finsk lönebildning har en inneboende kraft som inte ska underskattas.
Erfarenheterna från 2007, då den centrala trepartsmodellen ersattes av förbundsvisa förhandlingar, var inte odelat positiva. Löneökningarna blev inte vad arbetsgivarna hoppats på. Och årets återgång till den beprövade trepartsmodellen var därför inte överraskande.
Nu återstår att se om modellen överlever också det kommande årets granskning – eller om den stöps om i en mer branschanpassad riktning.
Läs också: Låga finska lönelyft – mot att skatten sänks
