Just nu skrivs det på många håll om att bojkott.

Facebookgruppen ”Bojkotta varor från USA” har vuxit explosionsartat och har nu nästan 80 000 medlemmar.

Människor som kanaliserar sin frustration över världens tillstånd i det som vi är mest vara med. Konsumtion. 

Det är inget annat än ett tecken på maktlöshet.   

När vi sitter hemma framför våra datorer och delar bilder på sociala media om vilka företag som är amerikanska känns det som om vi gör något, bättre än att inte göra något i alla fall. 

Problemet är att vi måste göra dessa val varje gång vi är i butiken, om och om igen. Den typen av individuella beteendeförändringar har låg sannolikhet att förändra något alls i långa loppet.

För att en bojkott ska vara ett vapen krävs det studiecirklar, flygbladsutdelningar och samtal i månader. 

Det kräver energi, många timmars engagemang och skapar dålig stämning i fikarum. Och ger resultat.

Ett svaghetstecken

Att den individuella bojkotten lyfts fram är ett svaghetstecken för vänstern. Individuella val som vi kan skryta med går före långsiktig organisering.

Men det passar tidsandan. Det kräver inte speciellt mycket av dig men ger också ganska lite tillbaka, ungefär som att se på ännu en i raden Netflixserier.  

Det är inte konstigt att vi famlar efter handlingsalternativ. När vi står inför stora och diffusa hot är det svårt för att veta hur vi ska agera.

Och just nu är det svårt att navigera i den ena vidriga nyheten efter den andra. 

Är det inte Trump, Musk, Putin och Netanyahu så är det eskalerande klimatkris, höjda matpriser i butikerna eller urholkade demokratiska rättigheter.

Och som grädde på moset kunde vi läsa att ”dina mardrömmar kan vara tecken på demens” på en kvällstidningslöpsedel härom veckan. 

De här diffusa och till synes ohanterbara hoten skadar oss. De förkortar vår horisont och kan lätt göra att vi vänder oss inåt i stället för att protestera.

I famlandet efter agens och i apatin som uppstår efter en dag på jobbet är det lätt att vända sig till det som är bekant. 

Konsumtionen. 

Trump vill förbjuda studentprotester

Hoten mot våra demokratiska rättigheter pågår.

Ibland i tysthet genom att gräva ned organisationer i byråkrati och register, ibland mer öppet som i inskränkningar i mötesfrihet eller att klimataktivister blir betraktade som terrorister. 

I USA föreslår Trump att protester på universitet ska förbjudas.

Tittar vi på demokratiindex framkommer en lika bedrövlig kurva som Teslaaktiens.

I V-demrapporten som släpptes den 13 mars 2025 går det att läsa att demokratinivån är tillbaka på 1985 års nivå för den genomsnittliga människan på planeten. 

Det går alltså bakåt, har gjort det i flera år och förändringen har eskalerat. 

Rapportförfattarna slår fast att vi lever i autokratiernas tid, där mer makt förflyttas från folket till företag och enskilda politiker. 

Hela 72 procent av världens befolkning lever i autokratier, för att hitta en så låg nivå behöver vi gå tillbaka till 1978.  

Gå ut och demonstrera

Demokrati är som en haj. Den dör om den slutar simma. Folkmakt är inget som vi har, det är inte passivt, det är något som görs hela tiden; i fackklubbar, på medlemsmöten och i studiecirklar. 

Demokratin försvinner inte med en smäll, den vittrar bort när vi inte använder den. 

Precis som med myten om grodan och det kokande vattnet är det svårt att veta när det är försent. Men vi vet idag att temperaturen höjs, både bildligt och bokstavligt.  

På Liverpools läktare skanderas den orimligt svåra låten You’ll never walk alone, inte för att jag är särskilt intresserad av Liverpool, men just den låten säger ändå något. Det är demonstrationståget i sin renaste form. Kropparnas styrka. 

Vi, tillsammans, är vad som skapar möjligheter till demokratiskt försvar. Att släpa sig ut på en mulen lördag för att småfrysa tillsammans med några hundra andra är inte det roligaste sättet att tillbringa sin tid på. 

Men det är viktigt på riktigt. 

Skapa en ny vana. Ta dig fysiskt ut på gatan medan det är ofarligt. Om du inte gör det nu, kommer du inte göra det när det verkligen behövs.