Det är dags för partyknarkandet att få livsavgörande juridiska konsekvenser
Tankesmedjan Tidens Payam Moula tycker det är dags att stänga dörren till knarkhandeln på allvar.
KULTURDEBATT. Hur blir man enklast rik i Sverige? Man behärskar konsten att välja rätt familj.
I Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige” listas landets 542 miljardärer, och nästan varannan är arvtagare.
Av Sveriges 43 dollarmiljardärer har över hälften fått sin förmögenhet via släktskap.
Men för den som föds utan rikedom finns en annan väg. Den är snabb, brutal och beskrivs av journalisten Diamant Salihu i boken ”Tills alla dör”.
I en passage skildras den kriminelle Khaleds nyårsnatt:
”Nyårsleveransen började i Kista… sedan leveranser i Sollentuna, Jakobsberg, Solna, Rissne. Det var arbetarklassens festprissar först, sedan rörde de sig uppåt. Runt klockan åtta på kvällen fortsatte körningen mot city. Östermalm.”
Vid gryningen har Khaled gjort 130 000 kronor i vinst. Och då bara från nyår. Juldagen har han ännu inte räknat.
Den politiska debatten om gängkriminaliteten rör sig ofta i cirklar, men tycks sky grundfrågan: knarket. Gängens blodomlopp.
Hur ska den kriminella verksamheten upphöra när den mest effektiva vägen till pengar och status för unga pojkar går via gängen?
Snabba Cash blev en naiv skildring
När Jens Lapidus skrev romanen ”Snabba cash” för snart tjugo år sedan fanns berättelsen redan där:
Den brutala segregationen. Gängens växande inflytande. Delar av Stockholm där det blivit lika vanligt att festa med knark som med alkohol.
I dag framstår Lapidus skildring som närmast naiv. Verkligheten har sprungit om fiktionen.
Våldet krupit ner i åldrarna, gängen vuxit som svampar och den kriminella ekonomin är säkrad av den breda medelklassens narkotikakonsumtion.
Evin Cetin och Jens Liljestrand fördjupar sig i narkotikans roll i ”Mitt bland oss”.
En ung man som började sälja narkotika redan som trettonåring berättar: ”Jag ångrar inte att jag började beckna i sjuan. Jag hade absolut gjort det igen om jag fått valet. De där pengarna räddade mig.”
När han fyller sjutton tjänar han mellan 100 000 och 150 000 kronor i månaden. I vilken annan bransch kan en trettonåring göra sådan karriär?
Ändå står politiken handfallen. Tidöpartierna har ingen plan, inte ens en ambition, att göra något åt brottens orsaker. Varken åt narkotikan eller segregationen.
Poltiken har övergett barnen
För femton år sedan varnade Carin Götblad i en statlig utredning för att 5 000 unga från de socialt mest utsatta bostadsområden riskerade att rekryteras till gängen.
Sedan dess har läget förvärrats. Sveriges socialt utsatta områden har utvecklats till parallellsamhällen. Enligt polisen är tillgången på utövare idag ”outsinlig”.
Politiken har övergivit dessa områden åt sina öden, och barnen åt gängen.
Nicolas Lunabba fångar tragedin i ”Blir du ledsen om jag dör”:
”De barn som överlever är långt fler än de barn som dör. Men de flesta går en framtid till mötes som bryter ner dem, krossar deras drömmar och ambitioner, deras självkänsla och kroppar.”
Knark dubbelt så stort som snus
Segregation skapar materiella barriärer, och mentala murar, som för unga pojkar är oöverkomliga.
Men att enbart bryta segregationen kommer inte sätta stopp på våldet. Något måste göras åt efterfrågan.
Knarkhandeln i Sverige omsätter i dag mer än försäljningen av sprit och starköl. Den är dubbelt så stor som snusmarknaden.
Duraid Al-Khasami sätter fingret på hyckleriet när han skriver: ”Mina grannar i Husby knarkar. Mina kollegor i kultur- och mediebranschen älskar att knarka. Aktivister, jurister, feminister, liberaler, socialister. Alla knarkar.”
Vill vi stoppa våldet måste vi stoppa den kriminella ekonomin. Efterfrågan på knark måste strypas.
Inte genom att ge sig på dem som lider av missbruk, men genom att strypa efterfrågan där det är möjligt.
Dags att kriminalisera knark på riktigt
Det är här vi måste ställa oss en obekväm fråga. Är vi redo att kriminalisera festknarkandet på riktigt?
Att höja straffen till en nivå där en lina på fest riskerar att få livsförändrande konsekvenser?
I ett normalläge vore det kanske oproportionerligt. Men vi befinner oss inte i ett normalläge, vi befinner oss i en nationell kris.
Sverige lider av en våldsepidemi och narkotikan fostrar barnsoldater.
Under pandemin accepterade vi drastiska inskränkningar i vår vardag, nu krävs en liknande mentalitetsförändring hos festknarkarna.
Det är hög tid att människor lär sig ha roligt utan droger – eller godtar risken att spendera lång tid bakom lås och bom.
För inte kan väl ambitionen att sätta stopp för våldsvågen ge vika för festprissarnas heliga rätt till ett rus?