LO:s mål är minskade klyftor – för elevassistenten Helena har det blivit tvärtom

Det lät ju så bra, den där milda marsdagen 2015. Fem fackliga tungviktare stod uppradade i LO-borgen och berättade att alla LO:s förbund nu var överens om långsiktiga mål. Fram till 2028 skulle de kämpa sida vid sida för att minska klyftorna. Både mellan arbetare och tjänstemän, och mellan kvinnor och män.

”Vi ska ha mer jämställda löner”

”Jag ser det här som ett stort genombrott”, sa Kommunals ordförande Annelie Nordström och strålade ikapp med vårsolen.

”Vi ska ha mer jämställda löner”, bekräftade IF Metalls Anders Ferbe aningen mulnare. Han betonade att industrins avtal fortfarande skulle vara norm för alla andra.

På en grundskola i Göteborg gladde sig elevassistenten Helena Kalyun åt de stolta målen: Kommunalarna i skolan skulle närma sig lärarna, och själv skulle hon knappa in på sin egen sambo som är privatanställd tjänsteman. 

”Vi behöver solidaritet i samhället”, tänkte hon.

Nu har tio år gått. Om de nya kollektivavtal som sluts i vår blir treåriga är det LO-fackens sista stora chans att avtalsvägen påverka målen före 2028. Så hur går det?

Ett grundläggande LO-mål är att reallönerna ska öka. Alla vill ju ha mer pengar att handla för. Det fick vi i decennier, tills den höga inflationen 2022 och 2023 gröpte djupa hål i mångas plånböcker. Nu gäller det för facken att fortsätta den goda utveckling som återtogs 2024.

Ett annat långsiktigt mål är att avtalens lägsta löner ska vara minst 75 procent av snittlönen för arbetare. Varje avtalad lön ska gå att försörja sig på, är tanken.

Kräver extra stor höjning

Avtalen för anställda i butiker, restauranger och privat städning lever i dag upp till målet. Det är främst inom Kommunal som lägstalönerna släpar efter. 22 500 kronor, som i Kommunals största avtal, är cirka 70 procent av arbetares snittlön. Förbundet har övriga LO-fack i ryggen när man i årets avtalsförhandlingar kräver extra stor höjning av lägstalönerna. Helena Kalyun, som är fackligt förtroendevald, hoppas på framgång för skolans mest lågavlönade grupper.

– Många har svårt att leva på sin lön. Lokalvårdare, vaktmästare och måltidspersonal skulle bli väldigt lyckliga över en fyrsiffrig ökning.

Hur går det då för LO:s mål att utjämna löneskillnaderna mellan grupper?  2015 var tjänstemäns snittlön 45 procent högre än arbetares. LO-facken ville minska till millennieskiftets nivå, 40 procent.

Så har det rakt inte blivit. Lönegapet har tvärtom fortsatt att växa till rekordnivå. 2023 tjänade svenska tjänstemän i snitt 54 procent mer än landets arbetare.

Ökat mest i finansbranschen

Att klyftorna vidgats beror inte främst på att löneökningarna fördelats olika mellan vitskjortor och blåställ på samma arbetsplats. Snabbast har ersättningarna ökat i finansbranschen och it-sektorn, där marknadskrafterna gett tjänstemännen vind i seglen. Poliser och lärare har fått skjuts i löneligan genom politiska beslut.

Elevassistenten Helena Kalyun har med sina nu 29 600 kronor i månaden halkat allt längre efter sina arbetskamrater med lärarlegitimation. Tack vare lärarlönelyft och andra satsningar drar de in runt tio tusenlappar mer.

– Det är aldrig bra när skillnaderna ökar. Och mellan mig och min sambo har klyftan växt ännu mer.

Hur mycket lönerna kan öka beror på hur produktiviteten i ekonomin utvecklas. Om arbetare ska hänga med i löneracet måste LO-förbunden kräva och få ut hela löneutrymmet. Facken i industrin, som ju sätter märket för övriga avtal, har inte alltid lyckats med det, anser kritiker.

– Löneökningarna var alldeles för låga under 2010-talet och ännu sämre i pandemiavtalet 2020–23, säger Handels chefsekonom Stefan Carlén.

Han pekar på att arbetares löneökningar vanligen hamnar mycket nära de nivåer som skrivs in i avtalen.

– När man inte tog ut löneutrymmet i avtalen gled lönerna till tjänstemännens fördel. Samtidigt ökade industriföretagens vinster.

På 2010-talet ökade lönerna i snitt 2,6 procent per år, vilket är en hel procentenhet lägre än på 00-talet. Men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä håller inte med om att det var för lågt.

– Nej. Industrin låg skrynkligt till efter finanskrisen kring 2008 och var tvungen att sänka löneökningstakten för att inte förlora ännu fler jobb, säger Veli-Pekka Säikkälä som har bakgrund i IF Metall.

Pandemiåret 2020 sköts löneökningarna för de flesta arbetare upp i sju månader, samtidigt som exempelvis kommunala tjänstemän fick rejäla lönelyft.

Först i 2023 års avtal höjdes LO-gruppernas löneökningstakt då märket första året blev 4,1 procent. Det var långt under inflationen, men arbetarnas löner höll detta år jämna steg med tjänstemännens.

Hur ska de lyckas i lönematchen?

LO-facken anser att den uppväxlade löneökningstakten ska bestå. I årets avtalsrörelse kräver de 4,2 procent.

Så hur ska de lyckas hyfsa siffrorna i lönematchen mot tjänstemännen?

– Vi ska plocka ut så stora löneökningar att utrymmet för löneglidning blir litet. Vi måste också få igenom de låglönesatsningar vi kräver. Där krokar man arm med tjänstemännen i industrin, som ställer upp på att LO-gänget ska få procentuellt mer, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Jämställdheten i arbetarleden har inte fått det genombrott Kommunals ordförande gladde sig åt för tio år sedan. Trots ambitionen att halvera löneklyftan till 2028 har kvinnor i LO än i dag 88 procent av mäns lön. Varför har det inte hänt något?

– Yrken med många kvinnor, som handel och restaurang, har hög personalomsättning. De nya som kommer in får avtalens lägsta löner. Det blir en negativ löneglidning, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Måldokumentet från 2015 hänvisar till avtalsperioden 2007–09, då lönegapet mellan kvinnor och män faktiskt minskade en dryg procentenhet. Det borde gå att upprepa, tyckte författarna.

Vägrar upprepa arrangemanget

LO-facken drev 2007 igenom en jämställdhetspott där lönerna ökade extra mycket på avtalsområden med många lågavlönade kvinnor. Men denna modell har inte återanvänts. IF Metall, som stretat emot från början, vägrade upprepa arrangemanget. 

Helena Kalyun suckar. Hon drar en tredubbel nitlott som kommunanställd arbetare och dessutom kvinna.

– Jag har svårt att förstå att man inte fortsätter med ett vinnande koncept. Men det speglar tyvärr samhället i stort.

Det nya industriavtal som slöts 2011 gör det enligt många uttolkare svårare att driva igenom låglönesatsningar och jämställdhetspotter. 

Är det därför jämställdheten inte gått framåt? 

– Industriavtalet hindrar inte jämställdhetssatsningar i LO. Men om vi ska ha en LO-samordning måste vi hitta en modell som alla kan leva med. Vi har valt ”knämodellen”. Utan den hade jämställdheten minskat, säger Veli-Pekka Säikkälä.

”Knämodellen” innebär att facken kräver procentuellt högre löneökningar på avtalsområden med många lågavlönade. Att det ändå inte lett till att LO:s kvinnor närmat sig männen kan ha att göra med Medlingsinstitutets ändrade attityd. Efter 2011 har medlarna krävt att alla avtal ska följa industrins märke i procent. Lågavlönade har tvingats betala för högre påslag med försämringar i avtalen.

Självklart med låglönesatsning

Så vad krävs för att vårens nya kollektivavtal ska stärka jämställdheten mellan LO:s medlemmar?

Att driva igenom LO:s krav på låglönesatsning och höjda lägstalöner är självklart, anser Veli-Pekka Säikkälä. Men än viktigare är att minska det ofrivilliga deltidsarbetet. LO-facken kräver högre ersättning för mertid, det vill säga när deltidsanställda jobbar extra. Förhoppningen är att det ska få arbetsgivarna att erbjuda de anställda högre tjänstgöringsgrad.

– Om en butikssäljare får fler timmar på kontraktet är det värt mycket mer än om vi skulle fixa någon procent på den där deltidslönen.