Presidentvalet i USA har engagerat vad som tycks ha varit majoriteten av svensk politik- och mediasfär. Poddar vigda åt att grotta i både statistik och lustiga fenomen, valvakor och mängder av tv-timmar.  

Långa diskussioner och ödesmättad retorik. 

Idag: pyspunka. Det visade sig inte alls vara så jämnt som många verkade tro. Donald Trump joggade hem en seger, det blev aldrig någon riktig match.

Dumma amerikaner

Hur blev det såhär? 

Om detta tvistar de lärde. Amerikaner saknar utbildning. Amerikaner är egoister. Amerikaner hatar aborträtten. Amerikaner är antidemokrater. Amerikanerna är missnöjda med ekonomin. Amerikaner är inte redo att styras av en kvinna. 

Valrörelsen liknade på många sätt Magdalena Anderssons väg till makten i S.  

Finnes: en kompetent kvinna. Sökes: en motkandidat, en politisk agenda eller i alla fall en vision. 

Sång och one-liners

Valrörelsen har dock handlat väldigt lite om politik och väldigt mycket om det goda mot det onda. 

Det goda är det urbana, det välutbildade, det pålästa, det medvetna, det fria, det rätta, det enda alternativet för den som fattar något.  

De vackra kända kvinnorna som sjunger och levererar one-liners. 

Kvinnor som grupp delar idag materiella intressen. Likt män finns nu tydliga vinnare och tydliga förlorare. Och likt män är makten snedfördelad och tillfaller de som är rikast. 

Men även den politiska och sociala makten spelar roll. Medan kvinnor som bor i större städer, utbildar sig eller kan köpa bostäder i attraktiva områden bygger ett socialt staket för att stänga ute Trump-anhängare.

Obildade kvinnohatare

De onda då. Majoriteten av den amerikanska väljarkåren. De obildade, arga, kvinnohatande. 

Horder av svenska journalister, politiker och politiska tjänstemän åkt över för att bevaka valet men sällan skådad entusiasm. 

Denna postpolitiska, amerikanskt överintresserade klass – låt oss kalla den för ”jag är duktig för att jag läser DN”-klassen, är stor och stark i sin sociala och politiska påverkan. 

Men de är inte tillräckligt många för att vinna ett val. 

Enkelt att vara liberal

Och det är precis detta som gör det så enkelt att vara liberal och så svårt att vara vänster. Det sistnämnda kräver nämligen en människosyn där ingen lämnas efter, oavsett puckade politiska åsikter. Det är skitjobbigt. 

I Aftonbladet skriver Jonna Sima att Trump kommer att ångra att han ”fuckat med kvinnor”. Det stämmer så klart och det motstånd som mobiliserats är avgörande för jämställdheten framöver. 

Med samma logik kan vi dock trist nog konstatera att Kamala Harris kommer att ångra att hon inte gjort en större ansträngning med många av männen som vände sig till Trump. Men också kvinnorna som är den liberala demokratins förlorare.  

De är rätt många, de med. 

Eliten mot resten

Att utmåla människor som är arga, missnöjda eller helt enkelt tänker annorlunda som dumma, dåliga och konstiga kan fungera effektivt i en valrörelse men få förödande konsekvenser. 

Med det stora könsgapet i åtanke hade rättvisefrågorna kunnat fungera som en brygga. Men en sådan ambition verkar inte intressera eller engagera.  

För med ökade klyftor och en förslumning av stora delar av arbetsmarknaden har nu även gruppen kvinnor en struktur som snarare liknar männens.  

En elit, med makt, pengar och inflytande och en botten, där möjligheterna ofta är lika med noll. 

Aborträtten är avgörande för att kvinnor ska kunna leva ett fritt liv. Men det är även den ekonomiska egenmakten. Utan den kommer enbart det övre segmentet kvinnor att leva ett fullgott liv. 

Erbjuds inga alternativ

De materiella frågorna får dock stå tillbaka till fördel. Varför?  

Amerikaner har inga löner det går att leva på, många saknar någonstans att bo. Demokraternas ekonomiska politik har inga svar på det, det måste vi kunna vara ärliga med.  

Stödet ökade för S med Magdalena Andersson. Men det blev ingen statsministerpost. För att få till en sådan behöver de människor som år efter år tvingats göra eftergifter till följd av uteblivna reallöneökningar och repressiv politik få något. 

Kamala Harris hade ingenting att erbjuda dessa människor i USA och Magdalena Andersson visar tydligt att inte heller hon erbjuder dem någonting. 

Något har gått sönder, verkar vara känslan för många när Donald Trump ännu en gång flyttar in i Vita Huset. Det tåls därför att påminna om att det varit trasigt sedan länge.