I veckan berättade LO hur deras krav i den kommande avtalsrörelsen kommer att se ut. Man kommer gemensamt kräva högre löner för alla, en satsning på de med lägst löner och även en särskild lönesatsning på deltidsanställda.

Den exakta nivån på LO-fackens lönekrav får vi dock veta först i månadsskiftet, när facken inom industrin presenterar sina krav.

Låt oss komma med ett förslag på var nivån ska ligga: Så högt som överhuvudtaget är möjligt.

Det är exakt vad svenska löntagare förtjänar efter åratal av dåliga givar och uppfordrande ansvarskänsla.

Näringslivet svarade med ett hån

När coronapandemin lamslog världen för snart fem år sedan, sköts de svenska löneförhandlingarna upp. När förra avtalsrörelsen skulle inledas, hade inflationschocken – utlöst av Rysslands invasion av Ukraina – raderat tio års löneökningar. Men löntagarna visade ansvar och höll tillbaka sina krav.

Annars hade samhällsekonomin kunnat hamna i utveckling som skulle lett till ännu högre inflation och ännu högre räntor, mässade förståsigpåarna.

Trots att forskningen visar att de pris- och lönespiraler som den svenska debatten har dille på under en avtalsrörelse knappt existerar.

Hur tackade då arbetsgivarna för dessa uppvisningar i pliktkänsla och ansvarstagande, denna respekt för föråldrade ekonomiska teorier? Genom att räcka ut tungan.

I fjol gjorde landets tio största industriföretag nästan 350 miljarder kronor i vinst. Nästan 140 av dessa miljarder gick till aktieägarna.

Arbetarfamiljerna går back

En genomsnittlig vd i ett svenskt börsbolag har nu en inkomst som är nästan 69 gånger högre än en barnskötare. Vd:ns inkomst var 66 gånger större än en snickares och 73 gånger så stor som en lastbilschaufförs. Reallönesänkningar för samhällsbärarna, pengarregn för etablissemanget.

Ansvar, det är inget för samhällets höjdare. Det har vi fått se gång på gång.

I dag går en typisk arbetarfamilj back med en tusenlapp varje månad. Regeringens svar? Att sänka skatterna – mest för de rikaste – i hopp om att det ska dämpa fackens lönekrav. Förfallen infrastruktur och förfallen välfärd får vi bara acceptera.

Något som tydligen inte behöver dämpas är företagens vinsthunger. Trenden är att allt mindre av det producerade värdet går till de anställda och alltmer går till vinster.

Nu krävs snabba löneökningar

“Fackföreningarnas lönekrav har anpassats till företagens mål om hög avkastning. På sikt behöver i stället lönernas andel öka jämfört med vinsten. Lägre krav på avkastning skulle dessutom dämpa inflationen och den ekonomiska nedgången”, skrev tidigare Riksbankschefen Thomas Franzén på DN:s debattsida i fjol.

Det är dags att ta honom på orden.

På sikt kan lönerna öka med 3,5 procent per år enligt Konjunkturinstitutets senaste prognos. Det är förvisso snabbare än under större delen av 2000-talet men det borde vara golvet för de löneökningar vi kan föreställa oss.

Nu är det dags att kapitalet visar arbetet lite jävla respekt.