Förlåt kulturministern, men din regering älskar att hälla skattepengar över era kompisar
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) öppnade Göteborgs filmfestival med ett anförande som mest liknade en uppläxning av filmbranschen. Men bakom regeringens hårda ord om skattefinansierade särintressen döljer sig ett stort hyckleri, skriver Arbetets politiska redaktör.

Blev kulturministerns invigningstal ett högtidstal om filmens kraft? Icke, skriver Daniel Swedin.
I fredags invigde kulturminister Parisa Liljestrand (M) filmfestivalen i Göteborg och hon gjorde det genom att, precis som mången kulturminister före henne, hålla ett öppningsanförande.
Blev det ett högtidstal om filmens kraft? En appell om festivalens roll som en plattform för nya talanger och kreativitet?
Icke! Det blev en slapp provokation riktad mot filmbranschens förmenta lättingar, finkulturella bidragshjon som bara lever upp när de kan suga på välfärdsstatens spene.
Burop på Draken
Liljestrands partivänner i Vallentuna eller farbröderna i Skattebetalarnas riksförbund skulle ha jublat – om de bara hade suttit i publiken på Draken.
Det gjorde de nu inte och Liljestrand blev buad på av en handfull av de runt 600 personer – branschfolk, festivalmedarbetare, entusiaster som löst biljett – som satt i salongen.
De gillade inte att höra kulturministerns snorkigheter om att hennes överordnade uppgift var att hålla kulturbudgeten slimmad och fin så att skattepengarna inte hamnar hos kriminella.
På sociala medier togs dock budskapet emot med stor entusiasm av allehanda knallhattar på högerkanten. “Så ska de tas!” mös de. “Inte en spänn ska de ha, skönandarna som inte förstår hur man tillfredsställer den folkliga smaken!” frustade de.
Hyckleriet blottläggs
Budskapet som tycks ha gått hem alldeles särskilt bra till höger var att kulturministern inskärpte att hon, till skillnad från sina föregångare på departementet, inte ville skaffa kompisar i branschen och inte företräder filmbranschen i budgetförhandlingar. Regeringens uppdragsgivare är skattebetalarna – inte särintressen som söker det offentligas stöd.
Här måste vi ändå stanna upp och säga kvack.
I själva verket är svängdörrarna mellan politik och skattefinansierade privata aktörer vidöppna – och det är inte filmbranschen som står för det största pengaflödet. Nej, det är inom välfärden och andra centrala samhällsfunktioner som regeringens verkliga givmildhet mot särintressen gör sig tydlig.
Skolan som exempel
Låt oss ta skolan som ett exempel.
Regeringen tillåter aktiebolag – vars enda konkreta uppgift med sin verksamhet är att generera vinst till sina aktieägare – driva grund- och gymnasieskolor. Och man ger dem till och med skattepengar, i form av skolpeng, för besväret.
Vad händer?
Vi får en skola där ägarna bara vill tjäna pengar och där stora klasser och fler elever per lärare är vägen dit. Vi får friskoleägare som köper våffelstugor för skolpengen. Vi får friskolor som handplockar ”billiga” elever. Vi får friskolor som inte tar larm om övergrepp på allvar eftersom det kan skada varumärket om det kommer ut.
Vi får en skola där elever på friskolegymnasiernas yrkesprogram inte får praktik i yrket de ska utbildas till eftersom det är för dyrt. Vi får betygsinflation. Vi får skolsegregation. Vi får en ordning där företagssekretess är viktigare än föräldrars rätt till insyn.
Symbios med staten
Och så där håller det på. Varför?
Välfärdsbranschen lever i symbios med staten och behöver behärska politiken.
Det underlättar förstås att massor av gamla politiska tjänstemän och politiker äger och leder vinstdrivande friskolor och har gjort sig en bra hacka på systemet. Och det underlättar förstås att det efter varje maktskifte sker en enorm överströmning mellan politik och påtryckningsbranschen, fram och tillbaka. Statssekreterare ena dagen, friskolelobbyist nästa. Hej vad det går!
Anna Tyllström, organisationsforskare vid Institutet för framtidsstudier, talar om att välfärdslobbyisterna utövar ”otillbörlig påverkan”. Välfärdsbolagens lobbyism och makt över politiken kortsluter folkviljan, helt enkelt.
Fegt och bekvämt av ministern
Allt det där vågar inte regeringen som Parisa Liljestrand ingår i säga – och ännu mindre göra något åt. De uppstramningar som inte minst Liberalerna driver på för är av allt att döma en papperstiger.
För skarpa kommentarer kanske leder till att de inte får göra ex-politiker som Göran Hägglund eller Filippa Reinfeldt sällskap som lobbyister i välfärdsbranschen.
Det är många politiker som vet att de kan bli av med sin plats på nästa middagsbjudning om de skulle stå upp för allmänintresset.
Då får kompispolitiken regera, och filmfolket finna sig i en liten avhyvling.